"Våldtäktsman går fri!" Den rubriken möter man ofta; i sociala medier är den typisk. Helt bortsett ifrån problemet att alla ska anses vara oskyldiga till dess de dömts avslöjar rubriken också ett missförstånd avseende den juridiska processens förhållande till sanningen.
Då detta är minerad mark, bör jag klargöra att jag tror sanningen existerar: jag är ingen relativist. Men även om man anser att sanningen existerar, är en annan fråga hur vi kan skapa oss kunskap om sanningen.
Vi har två sätt att komma åt sanningen. Det ena är forskning, det andra den juridiska processen. Båda är otillräckliga, kanske i synnerhet den juridiska processen.
Den juridiska processen går nämligen inte ut på att finna Sanningen (med stort S), utan endast sanningen (med litet s). Domstolen tar ställning till parternas påståenden – inget annat. Skulle domstolen istället söka Sanningen, skulle det bli svårt att upprätthålla dess opartiskhet, eftersom vårt mänskliga sökande efter sanning är drivet av hypoteser: man måste ha en uppfattning om var Sanningen kan tänkas finnas för att kunna hitta den.
Domstolen ska dock inte ha hypoteser om vad som är sant: domstolen ska vara opartisk och värdera båda parters framföranden lika. Domstolen ska därför bara lyssna på parterna och låta sig övertygas av en av dem. Domstolen ska inte göra egna efterforskningar.
I brottmålen är det dessutom så att den ena parten i processen, nämligen åklagaren, redan har sökt efter Sanningen, och det med hela den statliga tvångsapparatens hjälp. Åklagarens uppgift är sist och slutligen att bevisa vad den misstänkte egentligen har gjort. När åklagaren väl väcker åtal, ska den vara säker på att Sanningen är att den misstänkte begått brott och på att åklagaren kan övertyga domstolen om detta. Domstolen ska inte upprepa åklagarens sökande efter Sanningen, utan ska endast väga det som åklagaren anför mot det den tilltalade säger.
Eftersom åklagaren förfogar över den statliga tvångsapparaten när den söker efter Sanningen, är det vidare endast åklagaren som har bevisbördan. Det är bara åklagaren som måste bevisa vad som har hänt, att den åtalade gjort det som åklagaren påstår. Den åtalade har förvisso ett eget intresse att kasta tvivel över åklagarens påståenden, men är i sin fulla rätt att ljuga eller tiga: när all statens tvångsmakt är riktad mot den åklagade, ska detta räcka för att avslöja lögner och göra tigande irrelevant.
När åklagaren misslyckas bevisa sina påståenden bortom rimligt tvivel, ska den åtalade frias. Att den åtalade kanske gjort något annat, om vilket åklagaren inte fört bevisning, eller att det är mycket sannolikt, men inte bevisat bortom rimligt tvivel, att den åtalade begått det brott åklagaren påstår, är irrelevant.
Den punkt där man kan ha åsikter om domstolens beslut är frågan vad som utgör rimligt tvivel. ”Rimligt tvivel” betyder att det finns en till åklagarens påståenden alternativ förklaring till vad som hänt, och att denna alternativa förklaring inte kan avfärdas som helt gripen ur luften. Det betyder inte att den alternativa förklaringen ska vara mera sannolik än åklagarens påståenden, utan endast att det kan vara så att den alternativa förklaringen är sann. Ibland händer det mycket märkliga saker utan att det är någons fel.
Vad som är märkligt, men ännu rimligt, och vad som är så konstigt att det framstår som orimligt, går det inte att få enighet om: på den punkten kommer olika personer att ha olika åsikter. Huruvida man håller med domstolens bedömning i frågan eller ej, kan man dock egentligen bara veta om man inte bara läst domen, utan också allt det på vilket domen grundas. Det är mycket få av oss som gör.
När alltså någon frias, kan vi förvisso fortfarande vara misstänksamma mot den personen, men vi måste konstatera att domstolen inte ansåg att det med hela statens tvångsmakt kunde bevisas bortom rimligt tvivel att den frikände begått något brott.
Och då är det värsta vi rimligen kan säga, att: ”misstänkt frias från våldtäkt”.
