Det nya året inleddes med demonstrationer i centralasiatiska Kazakstan. Protesterna riktar sig mot höjda gaspriser och en korrupt regim. I staden Zhanaozen i västra Kazakstan, med en lång tradition av öppet missnöje mot makten, utbröt fredliga demonstrationer. Protesterna spred sig snabbt till andra delar av landet och slutade med våldsamheter och upplopp i landets huvudstad Astana.
Än så länge har över 160 människor dödats och uppemot 10 000 har arresterats.
Oroligheterna i Kazakstan tycks inte bara grunda sig i en folklig vrede mot stigande gaspriser. Internationella bedömare och medier har även pekat på en intern maktkamp mellan landets politiska klaner, framför allt mellan den sittande presidenten Kasym-Zjomart Tokajev och den tidigare ledaren Nursultan Nazarbajev som styrde landet oavbrutet sedan Sovjetunionens fall fram till sin avgång 2019.
Nazarbaev representerar en genomkorrumperad familj som genom åren roffat åt sig Kazakstans rikedom och som har täta band med kazakiska oligarker som dominerar landets olje- och gasindustri. Så rika är dessa eliter att de sägs äga fastigheter värda flera hundra miljoner dollar bara i London, enligt den brittiska tankesmedjan Chatham House. Trots sin avgång från presidentskapet 2019 anses Nazarbajev, i egenskap av landets ”store ledare”, fortfarande vara den som besitter den verkliga makten i landet.
LÄS MER: Europa står på randen till krig
Men mitt under oroligheterna agerade president Tokajev mot Nazarbajev och hans allierade på eget initiativ. Landets underrättelsechef fick sparken och arresterades misstänkt för landsförräderi. Och det som främst väckte uppmärksamhet var att Nazarbajev fråntogs ordförandeskapet i Kazakstans säkerhetsråd.
För att stödja den kazakiska regimen under oroligheterna, som enligt president Tokajevs retorik startats av utländska makter, banditer och militanta islamister gick Ryssland in militärt genom den ryskledda organisationen för kollektiv säkerhet (FOKS), en organisation som Kazakstan också tillhör.
Utöver att bidra till regimsäkerhet har Ryssland givetvis andra intressen i landet. Det gäller inte minst energipolitiska sådana med rysk uranbrytning och flera ryska oljebolag aktiva i landet. Under tiden Ryssland bygger en ny rymdbas använder man dessutom Kazakstans gamla sovjetiska Baikonurrymdbas. Ett Kazakstan som destabiliseras skulle också kunna utlösa en flyktingkris i ett land som delar en över 6000 kilometer lång gräns med Ryssland.
Men framför allt beror den ryska militära inblandningen på att Putin inte vill ha oroligheter i sin bakgård medan hans regim aktivt höjer konfliktläget gentemot Ukraina och Nato.
LÄS MER: Har svenska staten tappat handlingsförmågan?
Oroligheterna i Kazakstan visar att landet inte är så stabilt som dess politiska elit försökt ge sken av. Upproren i januari har avslöjat ett folkligt missnöje med kleptokraterna vid makten, men också att det råder en pågående maktkamp mellan dessa eliter.
Rysslands stöd till den kazakstanska presidenten visar också med all tydlighet att Putinregimen menar allvar med att upprätthålla regimsäkerhet i länder som anses tillhöra den så kallade ryska intressesfären. Efter euromajdan i Ukraina och folkliga protester i Moskva 2014 har Putinregimen lovat att motverka och bekämpa färgrevolutioner i sitt närområde. Under de massiva protesterna mot diktatorn Lukasjenko i Belarus 2020-2021 förklarade Kreml att de var redo att bistå regimen med militärt stöd just genom den säkerhetsorganisation som i dagarna försvarat president Tokajevs ställning i Kazakstan.
För andra auktoritära stater i Rysslands närområde måste detta komma som ett lugnande besked. Om ett folkligt uppror riskerar att avsätta den korrupta regimen i exempelvis Uzbekistan kan den ryskledda organisationen för kollektiv säkerhet alltid komma till regimens undsättning. För de nedtryckta befolkningarna i dessa länder är det allt annat än lugnande.
LÄS MER: Kanske hade ett annat Ryssland varit möjligt – men bara kanske
