”Rikedom ger inget skydd mot olyckor, men jag gråter hellre i en Jaguar än i en buss.” Den franska författaren Françoise Sagan satte ord på vår relation till pengar. För de flesta är hennes citat något vi kan instämma i. Det är självklart att rikedom inte löser alla problem. Men ärligt talat, lite lyckligare blir man ju om man slipper oroa sig över bristen på pengar. Den oron kan äta hål i magen på en.
Ofta framförs argumentet att ansvar ska synas i lönekuvertet. I mitt jobb som renhållningsarbetare utövas detta ansvar i skarpt läge varje dag. Det inträffar saker som inte går att förutsäga och som du måste förhålla dig till. Lastbilen går sönder, vägarbeten gör att du måste fatta beslut om nya körvägar och Renovas kunder ber om hjälp som egentligen inte ingår i jobbet men som ändå löser sig tack vare lite sunt förnuft. Och vänlighet.
Ansvar i skarpt läge skiljer sig från det mer abstrakta ansvar som utövas av arbetsgivare och politiskt förtroendevalda. Att stå som ytterst ansvarig för den samhällsbärande verksamheten är en viktig uppgift. Ett gott ledarskap ska uppmuntras. Men jag tycker att fördelningen av pengarna mellan det ansvar som utövas i skarpt läge och det abstrakta är skevt fördelat. Det här är inget unikt för Renova. Så ser det ut i samtliga samhällsbärande branscher.
Renhållningsarbetarna är underbetalda men än värre är det inom andra samhällsbärande branscher. Inom vården, kollektivtrafiken, hemtjänsten, ja listan kan göras lång. Pandemin har satt strålkastarljuset på dessa yrkesgruppers insatser. Nu handlar det om att gå från applåder till verkstad. Jag anser att kommunens lönesystem behöver läggas om där det ansvar som praktiseras i skarpt läge ger mer pengar i lönekuvertet.
Det är absolut så att utbildning ska löna sig. Men ärligt talat tycker jag inte min filosofie kandidat i sociologi har satt avtryck i min lön. Och det tycker jag inte är konstigt. Sociologer som Emile Durkheim, Max Weber och Pierre Bourdieu i all ära. Man har sällan användning av dem när kärlstegen går sönder, Götatunneln stänger eller en kund frågar om man händelsevis kan ta med en död grävling. Det som däremot borde premieras är den kunskap mina arbetskamrater med 20, 30, 40 år eller mer på företaget har tillägnat sig sen de började jobba som renhållare.
Det är en kompetensutveckling som heter duga. Den tekniska utvecklingen av lastbilarna är inget mindre än revolutionerande. Datorernas inträde har krävt en ansenlig kunskapsinhämtning för att klara registreringen av avfallshanteringen. Alla chaufförer har behövt skaffa sig yrkeskompetensbevis för att fortsätta jobba som renhållare. Det är milt uttryckt en kompetensutveckling som kräver sin man. Och kvinna numera.
Belöningen för detta är inte mycket att skriva hem om. Än mindre i ett tungt arbete som ofta resulterar i förslitningsskador. Likadant i hemtjänsten, kollektivtrafiken och övriga branscher. Ska man klara att rekrytera unga människor till dessa yrken får man tänka om. Samhällsbärarna förtjänar bättre.
