Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Bild: Petter Trens

Karin Pihl: Det var både bättre och sämre förr

Tiden har inte någon inneboende kraft. Vissa saker blir bättre, andra sämre.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det var inte bättre förr, så sluta klaga. Barn dog av polio och mässlingen, barnaga var lagligt och det fanns inga förskolor. Nu har vi en utbyggd välfärdsstat och jämställdhet. Att folk ändå är missnöjda med den nuvarande samhällsutvecklingen beror på att folk läser olika alarmistiska sidor på nätet.

Ungefär så kan man sammanfatta den socialdemokratiska riksdagsledamoten Olle Thorells debattartikel i Aftonbladet (2/2). Han vill att vi ska göra upp med den nostalgi som han anser präglar den politiska debatten. I stället ska vi tänka på hur bra vi har det nu, jämfört med ”förr”.

Den tankefiguren är inte unik. I ett öppet brev till Jimmie Åkesson skriver författaren Jonas Gardell att ”…är det nånting jag vet efter 35 år i skriva texter om hur det var förr-branschen är det, att nostalgi är en brasa som man tillfälligt kan värma sig vid, men den berättar faktiskt inte sanningen om det tid vi lämnat bakom oss.” Han skriver om hur det var förr, på 1990-talet, då skinnskallar drog runt på gatorna och trakasserade homosexuella och invandrare, och ännu längre tillbaka, då kvinnor och funktionsnedsatta oftare diskriminerades.

Thorell och Gardell har rätt i att melankoliskt tillbakablickande kan vara tradigt. Det är enkelt att minnas det som var bra, medan det dåliga försvinner i lagren av nostalgiskt skimmer. Ibland är det bra att påminna sig om att mycket blir bättre.

Men allt blir inte bättre. Argumentet ”det var inte bättre förr” grundar sig på en falsk motsättning. Det är en historiesyn som bygger på att allt ständigt blir bättre, att historien har en riktning och det är mot ljuset. Det är ungefär lika fel som att tro att allt verkligen var bättre förr och att allt bara har gått utför de senaste hundra eller tvåhundra åren. Det är att tillskriva tidens gång en metafysisk, inneboende kraft som den inte har. Det blir vad mänskligheten gör det till.

Vissa saker blir bättre medan andra saker blir sämre. Annat förändras bara, utan att man kan säga att det är bra eller dåligt. Detta kan ske samtidigt. Rent materiellt har det så klart blivit mycket bättre bara på hundra år. Samtidigt finns det vissa saker som blir sämre. Ofta är de nya, dåliga sakerna en tråkig konsekvens av positiva framsteg. Den tekniska utvecklingen har gett oss moderna prylar som telefoner med inbyggd GPS, som gör att man inte behöver ta med en karta så fort man ska till en främmande plats. Men mobilerna gör också att vi ständigt är tillgängliga, vilket får negativa konsekvenser i form av psykisk ohälsa. För att ta ett exempel.

Detta är ju egentligen självklart. Ändå är det här tankesättet – att historien går ”framåt” och att de som inte ser det vill ”bakåt” – ganska vanligt. Men att man inte ska oroa sig över rånen mot unga pojkar för att barn inte längre dör av polio… det är bara konstigt.

Som politiker är det ganska listigt att ta till de här logiska krumbukterna. Det blir ett sätt att tillskriva motståndarna åsikter de inte har. Det är inte så att de som är kritiska till mycket av det som är fel i samtiden på köpet också måste vara för barnaga, kvinnoförtryck eller något annat dåligt som lyckligtvis inte är lika vanligt längre. Det blir också ett sätt för makthavare att svära sig fria från ansvar. Som att dagens politiker skulle kunna luta sig tillbaka och rulla tummarna för att historien gör jobbet åt dem.