Barnmorskan Ellinor Grimmark. Arkivbild
Barnmorskan Ellinor Grimmark. Arkivbild Bild: FREDRIK PERSSON / TT

Karin Pihl: Det toleranta Sverige är en myt

Fallet med barnmorskan Ellinor Grimmark visar att den svenska offentligheten har svårt att hantera avvikande åsikter. Men i ett liberalt och pluralistiskt samhälle måste ett visst mått av social tolerans ingå.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS

Så är historien med den abortvägrande barnmorskan Ellinor Grimmark slut. Europadomstolen sa i veckan nej till att ge hennes fall resning. Hon nekades anställning som barnmorska i Region Jönköping med hänvisning till att hon inte ville utföra aborter, en uppgift som ingick i jobbet.

Grimmark ansåg sig vara diskriminerad och gick till domstol men förlorade. Efter överklaganden i en rad instanser är fallet nu att betrakta som nedlagt.

Många såg det som en seger för svensk aborträtt. ”Äntligen!” skrev medicinprofessorn Agnes Wold på Twitter. Hans Linde, ordförande för RFSU, menade att barnmorskan drivit en kampanj för att undergräva abortvården i Sverige.

ANNONS

Det är inte rimligt att arbetsgivaren ska tvingas ta hänsyn till privata åsikter om det utgör ett hinder i verksamheten. Om det däremot är möjligt med flexibilitet från arbetsgivarens sida är det bra, så länge patienterna – i detta fall kvinnor som vill göra abort – får den vård de har rätt till.

LÄS MER: Tolerans är lättare sagt än gjort

Men det är inte de praktiska frågorna kring samvetsfrihet som debatten handlar om. I stället låter det på Grimmarks kritiker som att Sverige kommer att förvandlas till Texas om hon skulle tillåtas arbeta som barnmorska.

Det skulle inte hända. Stödet för svensk abortlagstiftning är starkt. Och vi talar alltså om en person här. De triumfatoriska kommentarerna och den hårda retoriken mot henne handlar snarare om att Grimmark stör en progressiv historieuppfattning, där Sverige har tagit sig från ett konservativt mörker till ett progressivt ljus. Vi har kommit längre, som det brukar uttryckas. Och alla måste med i det där ”vi”-et.

Att någon avviker blir ett hack i den världsbilden, och samtidigt ett tacksamt objekt att slå mot. Här finns en perfekt fiende. Genom att anklaga en person med avvikande uppfattningar för att vilja rasera kvinnors rättigheter kan man framställa sig själv som någon som slår underifrån, trots att man inte gör det.

ANNONS

Framförallt handlar det om att Sverige kanske är ett av de sämsta länderna i västvärlden på att uppvisa tolerans. Trots att varje förskola har en plan för hur tolerans och normavvikelser ska främjas är vi dåliga på att följa denna liberala dygd i praktiken.

Det går igen på flera områden och finns inom alla åsiktssfärer. Så fort en kvinna i sjal tar plats i offentligheten blir det rabalder. När någon har dragit ett trött skämt i tv blir det ramaskri och krav på avståndstagande.

Inför kyrkovalet handlade debatten till stor del om att alla präster skulle vara beredda att viga homosexuella. Detta trots att det i praktiken inte är ett problem för samkönade att gifta sig eftersom det finns gott om präster som ser det som självklart att viga dem. Precis som det finns barnmorskor som inte har några problem med att medverka till aborter. Att ett fåtal har en annan privat uppfattning torde inte göra någon skillnad i praktiken.

Men det spelar alltså ingen roll. Man förutsätter att alla som inte tycker som de flesta kommer att agera som fanatiker, gå runt och förolämpa eller kränka folk och därför måste stoppas till varje pris. Men det som kommer hända är snarare att den med avvikande åsikt lär ligga lite lågt i fikarummet.

ANNONS

Att bara rycka på axlarna åt någon annans privatmoral är sällan ett alternativ i Sverige.

Men tolerans är inte ett knippe åsikter, utan ett förhållningssätt till andras attityder och livsval som man inte delar. Att vara tolerant på riktigt kan vara mentalt påfrestande. Det handlar inte om att stå upp för det goda och rätta utan om att knyta näven i fickan och gå vidare med sitt liv.

Allt kan inte tolereras. Det finns många åsikter och företeelser som samhället måste slå ner på, särskilt sådana som involverar legitimering av våld. Men vi kan inte verbalt attackera alla som på något sätt avviker från mittenfåran. Då blir samhället outhärdligt.

Den liberala filosofen John Stuart Mill hade många argument för social tolerans. Ett av dem är att även livsåskådningar och åsikter som majoriteten anser är fel kan vara nyttiga att ta del av. De utmanar ens egen uppfattning om världen, gör att man måste skärpa sina egna ståndpunkter och minskar risken för intellektuell förslappning. Det vill säga, motsatsen till att vråla ”kränkande hat!”, ett uttalande som knappast kan räknas som ett motargument.

Mills tanke är en bra idé som fortfarande håller. Oavsett om det är Prideparader, sjalar, dåliga skämt eller abortvägrande barnmorskor man råkar störa sig på.

ANNONS

LÄS MER: Vad hände med alla punkare egentligen?

LÄS MER: I Sverige betyder tolerans att alla ska tycka lika

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS