Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

"Det skall fan vara bilist"

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Hej Anneli och Kia. Det är jag igen. Jag har inte gett mig, tog bara en liten paus.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

God fortsättning och grattis till placeringen i toppen på GP:s maktlista. Makt är bra om den används rätt. I många fall Anneli, tycker jag att du använder din makt klokt men, som kanske framgått av mina krönikor, inte när det gäller trafiken och samarbetet med Miljöpartiet. Så här stod det i motiveringen till den (ofrivilliga?) duons topplacering i makttoppen:

"Den maktutövningen (att de genomfört trängselskatten) gör dem till årets mäktigaste göteborgare - även om det kan stå dem dyrt i nästa val...Tillsammans har de genomfört den största reformen i Göteborg på många år." 

Jag måste erkänna att jag hyser beundran för Anneli Hulthéns beslutsamhet att göra det hon tycker är rätt, trots alla protester, smädelser och obehagliga mail. Politik handlar inte bara om pragmatiska lösningar, konstruktiva kompromisser, samförstånd och röstmaximering - det som vi svenskar är så vana vid. Politik är också visioner, idéer och ideologi. Det är inte enkom opinionsmässig följsamhet utan också opinionsbildning, att gå före och våga stå för sina idéer också när det blåser snålt. Samtidigt blir principfastheten kontraproduktiv om man aldrig får makten och aldrig kan genomföra idéerna man står för. "Det skall fan vara teaterdirektör", skrev August Blanche i Ett resande teatersällskap. Man skulle nog också kunna utbrista i "Det skall fan vara kommunstyrelsens ordförande".

Man kan också hävda att "Det skall fan vara bilist" i Göteborg. Det verkar å andra sidan vara själva idén; att göra det så besvärligt som möjligt för bilister och taxipassagerare, inte att göra alternativen så bra att fler väljer dem.

Stockholm och London lyfts fram som goda exempel på städer där människor färdas kollektivt i mycket högre om fattning än i Göteborg. Det kan vara bra att påminna sig vissa "marginella" skillnader, som att London är en av världens största städer, vars tunnelbana invigdes för 150 år sedan och är världens näst längsta efter Shanghai. Också Stockholm är en avsevärt mycket större stad med ett väl utbyggt tunnelbanesystem. Det finns alltså alternativ till bilen, som är effektiva, tidsbesparande och miljövänliga. Därför väljer människor att åka kollektivt. I Göteborg är alternativen inte särdeles imponerande och förefaller inte heller bli det. (Det hade knappt gått en vecka efter trängselskattens premiär så kunde GP berätta att Västtrafiks biljettpriser kommer att öka kraftigt de närmaste åren.)

Göteborg är ingen jättestad och hade egentligen inga stora problem med trängsel - ända tills "de som har makten över gatorna, korsningarna, köerna och all trafiken" bestämde sig för att göra något åt den trängsel som jämfört med i dag, knappt fanns. De oändliga bussfilerna gapar nu tomma medan kaos och trängsel råder i de marginaliserade bilfilerna, där också taxibilar skall ta sig fram.

En god vän tog häromdagen taxi från Götaplatsen till centralstation. Efter 45 minuter och 480 kronor steg han av vid Gamla Ullevi för att inte missa tåget till Stockholm. Detta är vardagsmat. Inte undra på att folk är förbannade. 

Men är man upprörd över trafiksituationen så får man snart klart för sig att man är korkad och oreflekterad.

Bilen ställs mot det goda livet, mot flanerandet längs gröna, fågelkvittrande och vattenporlande innerstadsgator, mot skummande öl i solen, mot trivsel och livskvalitet. När en annan god vän berättade för en av våra beslutsfattare (inte Anneli Hulthén) om de ekonomiska konsekvenserna av trängselskatten för en person som bor utanför stan, fick hon veta att "jag är helt ointresserad av individuella öden".

När jag härom dagen körde (förlåt!!) barnen till skolan i mörkret, snön och kylan undrade jag lite över den där "flanerande klassen", som tycks ha oceaner av tid för sina vandringar längs kanaler på gröna gator mellan kaféer och ölbarer. Jag tänkte att det är nog fler som har fasta arbetstider, knappa resurser, bråttom för att klara av vardagen med barn, inköp, fritidsaktiviteter och hämtningar. 

Men det verkar inte vara något man skall ta hänsyn till. Snarare bemöts det med överlägset förakt. För det är ju bara "individuella öden", eller?