Sociala medier har den senaste tiden befunnit sig i hetluften i och med händelserna i USA. Twitter och Facebook har stängt av USA:s avgående president Trump. Trycket mot användare av sociala medier, om vad de får säga och inte, har ökat generellt. Användare får innehåll raderat och avstängs godtyckligt.
Många anser att detta är helt i sin ordning, då plattformarna är privata företag och därför borde få bestämma helt vilka regler de har. Det är sedan upp till var och en att avgöra själva om de vill använda dem eller inte, som om det vore en fri marknad. Men är det så enkelt?
Inte bara privatpersoner använder sociala medier för att föra ut budskap och interagera med andra. Det gör även det offentliga Sverige, mer specifikt regeringen, statliga myndigheter, kommuner med flera. Säger det något om hur vi ska se på kanalerna?
När våra gemensamma institutioner upphandlar tjänster eller produkter ställs en mängd krav på företagen. De ska bete sig väl mot sin personal, de ska värna hållbarhet, jämställdhet och andra viktiga samhällsvärden.
Vad gäller när svenska myndigheter använder sociala medier? Det offentligas närvaro på en plattform legitimerar ju plattformen och drar medborgarna dit.
Jag ställde frågan till det departement som flitigast använder sociala medier, Utrikesdepartementet, varför de använder de sociala medierna som de gör. En bidragande orsak, enligt Utrikesdepartementet, är att de får stort genomslag på sociala medier.
Inget i svaret skvallrade om att man på Utrikesdepartementet resonerat om hur plattformarna bör agera gentemot sina användare. Inte heller ställer Utrikesdepartementet några krav på tjänsten – vilket vore normalt i andra sammanhang då myndigheter nyttjar externa tjänster i sitt arbete.
Departementet verkade inte ens ha funderat över frågan. Sannolikt gäller det även andra offentliga verksamheter. Uppenbarligen ses de stora plattformarna som en sorts allmän infrastruktur i den digitala världen.
I den fysiska världen anser vi att alla människor har rätt att använda infrastrukturen: Vägar, gator och torg, tåg och telefonlinjer, de är öppna för alla, även de användare som är osympatiska eller har egenskaper eller åsikter som anses stötande.
Att inte låta människor i den fysiska världen använda infrastruktur uppfattas som diskriminering. Undantaget är personer som avvisas på grund av olagliga handlingar som exempelvis rattfylleri eller förargelseväckande beteende på offentlig plats, eller har fällts för brott och tvingas sitta i fängelse
Men hos de sociala medieplattformarna finns varken domstol, försvarsadvokater och ofta inte ens en möjlighet att få reda på vad man egentligen döms för. Företaget som äger plattformen bestämmer.
Traditionellt har Sverige varit bra på konsumentskydd som beskyddar den lilla människan från utnyttjande av företag med stor makt eller mycket pengar. Det är dags att se på ”marknaden” för sociala medier genom samma glasögon. I synnerhet eftersom statliga myndigheter med sådan självklarhet brukar sig av plattformarna i sin kommunikation med medborgarna. Politikerna behöver vakna ur sin slummer och lyfta frågan om behandlingen av enskilda i den digitala världen.
