Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Olskroken uppfattas knappast som ett otryggt område. Bild: Birgitta Lindqvist

Det nya våldet i Göteborg

Antalet personrån har ökat i Göteborg. Det är en utveckling som kräver någon sorts svar. Preventiva åtgärder är en sak. Men att hålla borta de tyngsta kriminella från gatorna är det som på kort sikt får mest verkan

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I måndags knivrånades, vilket GT rapporterade om, en pojke i tolvårsåldern. Det hände i Olskroken och pojken fick föras till Östra sjukhuset på grund av skador han ådrog sig. Ingen är ännu gripen för brottet. Att offret är så ungt, och dessutom utsattes för våld, är illa nog. Men brottet ägde dessutom rum mitt på dagen i ett område som knappast associeras med otrygghet eller våld.

Mängden personrån ökar i Göteborg. Under 2015 anmäldes 530 rån. Innevarande år är vi, hittills, uppe i 713 rån. Det verkar som att brutaliteten också skruvats upp. GT pratade även med tjugoårige Niclas som rånades, misshandlades och förnedrades av rånare i Haga.

Den 17-åriga ledargestalten i det gäng som rånade Niclas har släppts på fri fot. Detta trots att han begått upprepade brott. Bara den 14 mars utförde han två rån. Sedan greps han, häktades, och erkände brotten. Socialtjänsten tog över och han släpptes från häktet.

Så i augusti fortsätter det. En man rånades på Kaptensgatan. Och sedan ovan nämnde Niclas, som misshandlades grovt, avtvingades mobil, dator och bankkort och tvingades kyssa rånarens fötter. Efter det rånades ytterligare en man under knivhot innan 17-åringen återigen greps.

Det är fem grova rån på ett år. Detta trots att vederbörande har gripits, häktats, erkänt brott och hanterats av såväl polis som socialtjänst. Varför tillåts han fortsätta utsätta oskyldiga för dessa brott?

Tunga återfallsbrottslingar, även mycket unga sådana, hör till ett litet undantag. Ett fåtal personer kostar samhället enormt mycket i lidande, pengar och tid. Detta samhälle tycks också sakna medel att freda sig mot deras gärningar.

Göteborgspolisen har lyckligtvis varit effektiv och på hugget. Det är bra. Men polisens arbete tar ändå slut efter att de fått tag på brottslingarna. Vad som sedan händer är en fråga för domstolen och i vissa fall Socialtjänsten. Dessa har politikens utsatta ramar att förhålla sig till. Åklagaren som släppte 17-åringen uppger att hon följt lagen. Hon kan inte, som hon själv uttrycker det, gå emot lagstiftningen.

Generellt hårdare straff har väldigt sällan effekt på det underliggande problemet - det vill säga att vissa väldigt tidigt i livet uttrycker aggressiva och antisociala tendenser. Inte heller är den avskräckande effekten väsentlig på de som redan är insyltade i tyngre brottslighet.

Skarpare påföljder har däremot den mycket konkreta konsekvensen att den grupp som orsakar resten av samhället sådant omfattande lidande inte drar runt på våra gator. Rånen efter sommaren hade kunnat förhindras om den hänsynslösa rånaren faktiskt satt inlåst.

Personer som trots upprepade kontakter med rättsväsendet fortsätter begå brott är en speciell kategori av människor. Hårdare påföljder för dessa står dessutom inte i motsättning till ett välfungerande brottspreventivt arbete.

Det är uppenbart att det här är en fråga vars avgörande ligger och väntar hos politikerna. Tills dess så anpassar sig människor, både offren som utsätts för brotten och de som upplever en minskad trygghet i vardagen. De vänjer sig vid ett mer brutalt och råare normaltillstånd. Ingen vill att deras barn rör sig fritt i områden där sådant som drabbade tolvåringen eller Niclas äger rum.

Vissa väljer nog att rösta med fötterna. De flyttar till områden där rånrisken är mindre och våldet mer avlägset eller väljer att undvika vissa områden. Men dessa ovan nämnda rån ägde rum i Olskroken, Haga och Majorna. Det visar att det inte längre är lika lätt att avgöra vilket område som egentligen går att betrakta som tryggt i Göteborg.