Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Det liberala samhällsbygget står starkt

De senaste åren har specialnumren om Liberalismens kris haglat i den politiska fackpressen. Är det inte partier så är det politiska system eller rentav en hel världsbild som håller på att gå under. Det är dags att de liberala domedagsprofetiorna får ett slut.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I en text i New York Times betitlad ”Mot liberal defaitism” skriver Karolina Wigura och Jaroslaw Kuisz, två polska forskare, om vad de betraktar som en depressiv undergångsmentalitet bland många liberaler. Det upplevda hotet mot liberalismen kommer främst från populister och högerextrema. Försvaret blir därefter: Det varnas konstant för det existentiella hotet mot demokratin och parlamentarismen som populister utgör.

Det finns ett problem med att hela tiden inta den här försvarsställningen. Wigura och Kuisz hävdar att de som försvarar den liberala demokratin inte tycks se att deras vapen blivit trubbiga. Rädslan för populism och högerextremism har gjort att försvaret, ett konstant larmande och varnande för de antidemokratiska faror som lurar bakom varje hörn, blivit lamt och verkningslöst.

Wigura och Kuisz påminner om författaren George Orwells essä från 1946 om det han kallade för teorin om ”katstrofisk gradualism”. Världsbilden som Orwell beskrev var att det nästan alltid blir sämre. Ofta genom omvälvande katastrofer.

Teorin utgjorde, när Orwell skrev essän kort efter andra världskrigets slut, ett stöd för auktoritära regimerna eftersom endast dessa antogs kunna göra upp med avgörande problem. Då: Social orättvisa som Stalins Sovjetblock skulle krossa. Idag: Hotet från ett föränderligt klimat som enbart kan lösas medelst ett upphävande av parlamentarisk demokrati. Orwell varnade för pessimismen som världssyn.

Undergångsmentaliteten, även om den uttrycks av demokrater, driver människor att ta till drastiska åtgärder för att försvara sina ståndpunkter. Saknas tilltro till att avgörande samhällsproblem som miljön eller social oro kan lösas inom ramen för den liberala demokratin kommer människor söka alternativ.

Liberal defaitism, det vill säga en pessimistisk misstro mot att demokrati, liberala värden och parlamentarism är stabila och omtyckta system, kan i sig utgöra ett hot mot den liberala demokratin. Det kan faktiskt både gå dåligt och bra för ett politiskt system, samtidigt. Det kan båda utmanas och hotas, samtidigt som det konstant röner segrar världen över.

Den individuella friheten globalt ökar: Fler kvinnor har tillgång till utbildning. Utrymmet att välja livsstil och partner är ojämlikt fördelade, världen över. Men trenden är entydig: Människor blir friare. Självmordstalen, ofta ett uttryck för ofrihet och desperation går ned i länder som Kina, Ryssland och Sydkorea.

Marknadsekonomi, äganderätt och rättssamhället anses alltjämt vara eftersträvansvärda, inte udda vägval i västvärlden. Den liberala demokratin står inte inför ett existentiellt hot. Varken i Polen, USA eller Sverige. Snarare så är dess väg till framgång krokig, ojämn och konstant påpassad av utmanare.

Vem hyser tilltro till ett politiskt system vars försvarare är så nervösa att de anser en hel världsbild utmanad av några politiska framgångar för populister som, trots allt, befinner sig inom det liberala samhällssystemets ramar? Som Wigura och Kuisz skriver: Varför bry sig om allt redan är kört och kampen redan är förlorad? Det som utmanats är den självsäkerhet om liberalismens förestående och slutgiltiga seger som var så vanlig på 1990-talet.

Ett problem är att vissa som ömmar för den liberala demokratin varit för upptagna av systemets fiender och missat de många vardagliga problemen och vedermödor som fått väljare att vända uppmärksamheten mot politiska alternativ, inte sällan på den extrema högerkanten.

Egendomsbrott i förorten, otrygghet och brottslighet i stadskärnan eller underpresterande och svårtillgänglig allmänvård, tondöv och ogenomtänkt migrationspolitik eller välfärdssystem som inte levererar. Den stora katastrofen, må det vara högerextremismen eller klimatkollapsen, förskjuter fokus från de många dagliga katastroferna. Vad man glömt är att få väljare bryr sig om politiska system, de vill att vardagen ska fungera.

Kanske var det detta som bet franske presidenten Emmanuel Macron i ändan. Han såg inte sitt eget mästrande om enskilda fransmäns ansvar för miljöproblemen, vilket utmynnade kulminerade i den så skarpt kritiserade skatten på Diesel, som ignorerade vardagens viktigaste utmaning: Hur få hushållskassan att gå ihop?

Den liberala demokratins försvarare måste få mer självsäkerhet och komma närmare markytan. Det går faktiskt inte så illa. Men tillräckligt många år med uppmärksamheten vänd mot riktiga och inbillade fiender kan på sikt innebära att man glömt vad som gör ett politiskt system lockande för ”vanligt folk”, att det levererar ett välfungerande, fritt och framgångsrikt samhälle.