Lärare, förskollärare och rektorer ska i framtiden kunna bli ”meriterade” eller ”särskilt meriterade” inom sitt yrke. I månadslön betyder det fem eller tio tusen kronor mer. För att nå graderna krävs ett antal tjänsteår och på vilken skola man jobbat. Detta är kärnan i ett förslag om professionsprogram som nu gått ut på remiss från regeringen.
I allt väsentligt är förslagen bra. Det har saknats karriärvägar inom läraryrket och de nuvarande förstelärartjänsterna har varit otydliga i vem som kan komma i fråga, och hur tjänsterna ska användas. Ett nationellt professionsprogram gör spelreglerna tydligare. Erfarenheten från förstelärarna visar att de bidragit till ökade löner för alla lärare.
Men samtidigt är professionsprogrammet främst en långsiktig åtgärd som inte löser läraryrkets utmaningar här och nu. Och dessa är som bekant stora. Enligt Statistiska centralbyråns prognoser kommer det saknas närmare 80 000 lärare år 2035. Då har man räknat in effekterna från förstelärarsystem och lärarlönepengar. Men tiotusentals utbildade lärare har lämnat skolan, och lärarutbildningarna kämpar fortfarande med att få studenter.
Bättre karriärmöjligheter är bra. Men det har nog sällan varit möjligheten att stiga i en hierarki som lockat någon att bli lärare. Det är snarare yrkets autonomi, att man kan jobba självständigt, som många sett som attraktivt. I Tyskland talar man ännu om Freiberuf, de fria yrkena. Hit räknas till exempel advokat, läkare och lärare. Det är yrken där man efter att ha vunnit inträde i hög grad kan bestämma själv hur ens karriär ska se ut och ha makt över sin egen tid.
Svenska lärare hade länge betydande inflytande över sin arbetsvecka. Lektionstimmarna var reglerade i så kallad undervisningsskyldighet. Övrig tid kunde användas åt planering och förberedelse. När undervisningsskyldigheten togs bort innebar det i realiteten att lärarna fick hålla fler lektioner, utan att få mer lön. Idag jobbar svenska lärare väldigt hårt och dokumentationskraven har ätit upp mycket av den förberedelsetid som skulle gå till att förbättra undervisningen. Stressen och den bristande egenmakten är sannolikt en viktigare anledning till yrkets låga status än bristen på karriärvägar.
Professionsprogrammet är tänkt att garantera den akademiska fortbildningens roll i lärarprofessionen. Det tilltalar säkert många som har starkt intresse i sina ämnen. Ett yrke där man kan både jobba och förkovra sig. Men redan idag har lärarna rätt till betald kompetensutveckling. 104 timmar om året enligt avtal. Detta realiseras dock sällan i kommunerna.
Att kommunerna som arbetsgivare inte håller avtal är något som kastar en skugga på visionerna om ett nationellt professionsprogram. Det pekar också på elefanten i klassrummet; nämligen huvudmannaskapet. Går det att höja läraryrkets status utan att staten tar tillbaka en större del av ansvaret som arbetsgivare för lärarna?
