Sedan Högsta förvaltningsdomstolen i december slog fast att svenska kommuner får införa lokala tiggeriförbud har frågan åter aktualiserats. Enligt domen, som specifikt rör skånska Vellinge, men är prejudicerande för hela landet, kan ett tiggeriförbud införas på avgränsade platser; till exempel utanför affärer, myndigheter eller i anslutning till kollektivtrafiken. Detta i enlighet med den kommunala ordningsstadgan.
Tre partier: SD, M och Demokraterna är positiva till ett förbud i Göteborg. D har ännu inte bestämt sig formellt, men lutar åt att stödja SD i frågan (GP 15/1). M har däremot lovat sina allianskolleger att inte driva sin linje, trots att de egentligen är för ett förbud. Det är synd. Argumenten emot ett förbud, när frågan debatterades i kommunfullmäktige i februari förra året, imponerade inte.
GP:s ledarsida har sedan flera år drivit linjen att kommunerna ska ha rätt att införa förbud mot organiserat yrkestiggeri. Det är nämligen det som det handlar om, oavsett om det, som i en del fall, sker frivilligt eller, som i andra fall, under hot och utpressning.
Varför ska man införa ett tiggeriförbud? Främst för att det är ovärdigt för alla inblandade och bidrar till att låsa fast människor i ett slags bidragsberoende som inte är en lösning på de rumänska och bulgariska romernas utanförskap utan tvärtom permanentar det. Det har slagits fast av hjälporganisationer på plats, liksom av regeringens särskilde utredare.
Men det är också en fråga om att tiggeriet medför kostnader, samt skapar avhumaniserande attityder hos stora delar av befolkningen. Det är också en fråga om att svenska folket vill ha ett tiggeriförbud. Sex av tio är för. Enbart två av tio är emot. Yrkestiggande är ingen mänsklig rättighet. Den som reser på kontinenten kan konstatera att tiggeriet varit mer utbrett i Sverige än i länder betydligt närmare Balkan. Det har helt enkelt lönat sig att åka hit, även om människor också blivit utnyttjade ekonomiskt när de skuldsatt sig för den långa resan och boende i ett främmande land. Detta är förstås inget som lyfter dessa människor.
Men även om man anser att människor ska ha rätt att försätta sig i sådana situationer så övertrumfar inte det de lokala medborgarnas rätt att slippa organiserat tiggeri. Det är ett missförstånd att det skulle vara någon slags liberal rättighet att försörja sig på gatutiggeri. Gator och torg tillhör det gemensamma utrymmet och det är redan i dag reglerat med tillståndsplikt vilken verksamhet man får bedriva där.
Att bedriva tiggeri från egen lokal skulle i princip inte vara något problem. Det är i praktiken vad hjälporganisationer gör, med betydligt bättre resultat för de som behöver hjälpen. Därför bör tiggeriet också i första hand ses som en kommunal ordningsfråga, samt förstås en uppgift för polisen att beivra eventuell brottslighet i samband med tiggeri.
Tiggeriet har på sistone minskat i Sverige. Färre ger pengar på grund av avtrubbningen. Men den huvudsakliga förklaringen är nog att kontantanvändningen gått ned kraftigt. I princip finns det dock inga starka skäl emot ett tiggeriförbud. Men många goda skäl för att införa ett.
