Närmare 2000 människor har bekräftats döda och ytterligare tusentals är skadade efter jordbävningen på Haiti i lördags. Nu väntas dessutom en orkan och skyfall försvåra räddningsarbetet. Republiken Haiti, med elva miljoner invånare, utgör den västra delen av ön Hispaniola i Karibien (den östra delen utgörs av det spansktalande Dominikanska republiken). Det är ett område som ofta drabbas av naturkatastrofer. 2010 dog ofattbara 200 000 personer i ett jordskalv som inträffade nära Haitis huvudstad Port-au-Prince.
Huvudskälet till de höga dödstalen är dock inte landets geografiska position. Även de övriga länderna i Karibien är utsatta för våldsamma naturkrafter. Haiti är framförallt ett exempel på en stat som inte fungerar och därför är ytterst sårbar för yttre påfrestningar. Landet har i stort sett aldrig fungerat.
Svenska Utrikesdepartementet beskriver säkerhetsläget i landet som instabilt. Det en underdrift. Staten klarar knappt att upprätthålla överhögheten över sitt territorium. FN upprätthåller en grundläggande ordning, men det är ändå ett direkt farligt land att besöka. Det råder en mycket hög våldsbrottslighet med mord, kidnappningar, narkotikahandel och sexualbrott.
Fordonstransporter utsätts ofta för överfall. Trafiksituationen är kaotisk och man bör absolut inte åka bil efter mörkrets inbrott. Våldsbrottsligheten är så hög att kriminella gäng helt kontrollerar delar av landet. En mängd farliga sjukdomar härjar också. Skälet är förstås att grundläggande samhällelig infrastruktur som sjukvård inte fungerar när inte säkerheten fungerar.
Den som bara tittar på en färgglad världskarta med prydliga statsgränser förleds lätt tro att länder i grunden är lika. Men Haiti är ett pedagogiskt exempel på att ett lands historia spelar en avgörande roll för dess förutsättningar. Det gäller inte minst före detta kolonier. Ön Hispaniola ”upptäcktes” av Christopher Columbus 1492. Den ursprungliga indianbefolkningen dog ut till följd av importerade sjukdomar eller mördades av de spanska kolonisatörerna. Under 1700-talet hade dagens Haiti hamnat under franskt styre och området dominerades helt av storskaliga sockerplantager som drevs med slavar, som de franska kolonialherrarna köpt via den transatlantiska slavhandeln från slavhandlare på Afrikas västkust. Haiti var vid den här tiden Karibiens ekonomiskt viktigasate område och världsledande exportör av kaffe och socker.
Inspirerade av den franska revolutionen 1789 reste sig slavarna på Haiti i ett uppror, som pågick i över ett decenniun 1791-1804. Det mycket blodiga upproret präglades av växlande allianser och inblandning av dåtidens stormakter på bägge sidor. En viktig roll spelades av den före detta slaven, rebelledaren och sedermera generalen – Toussaint Louverture – som i efterhand blivit en nationalhjälte. Haiti kunde 1804 utropa sig till det första självständiga landet i Syd- och Centralamerika. Det enda landet i världen som blivit självständigt i ett slavuppror.
Upproret var en seger för tidens frihetsideal, men det skapade förstås en våg av oro i de övriga kolonierna och i USA:s sydstater. Förutsättningarna att bygga en stabil stat var dock de sämsta tänkbara. Landet var så att säga ”konstgjort”, med en befolkning som tvingats dit mot sin vilja, stora interna motsättningar och i avsaknad av historiska kulturella linjer bakåt.
Regimen som tog vid efter revolutionen liknande mest en militärdiktatur, vilket var logiskt givet händelseförloppet. Det var också svårt att få plantageekonomin att fungera igen då revolutionen gjorts i namn av att avskaffa slaveriet och de vita slavägarna fördrivits eller mördats. Lika rättigheter var det inte heller tal om. Landet var så att säga fast i en ojämlik produktionsordning. Försök att återinföra tvångsarbete på plantagerna för att återuppbygga ekonomin var dock av naturliga skäl inte populära. Mycket var också förstört av krigets härjningar.
Det fria Haitis tvåhundraåriga historia har präglats av misär, förtryck, korruption och våld. Det är ett öde landet delar med andra före detta kolonier. Men till skillnad från andra sydamerikanska länders befrielsekrig var Haitis revolution mer radikal då den även störtade slaveriet och därmed landets ekonomiska system i gruset i en tid där det var svårt att ersätta. Och till skillnad från före detta kolonier i Afrika var befolkningen på Haiti dittvingad, delvis ihoptvingad och rotlös.
Exemplet Haiti visar tydligt hur svårt det är att bygga ett samhälle på ruinerna av total ofrihet. Det visar också vilken enorm betydelse ett lands historia har för dess möjligheter att bygga stabila och funktionella politiska institutioner.
Välfungerande samhällen är ofta välfungerande för att de komplexa mönstren av mänsklig interaktion och utbyte fått utvecklas långsamt och i relativ frihet och tillit. Makten har varit decentraliserad och motsättningarna begränsade. Länder och stater med en historia av förtryck, ojämlikhet, våld och revolutioner är däremot ofta dömda att upprepa detta mönster. Det är Haitis verkliga tragedi. Det lär oss också hur tacksamma vi bör vara över vår egen relativa politiska stabilitet.
