Det är ju egentligen obegripligt, detta att fyra miljoner svenskar sätter sig framför teven klockan tre på julaftonens eftermiddag och tittar på gamla amerikanska Disneyserier. Kalle Anka och hans vänner, som sänts varje jul sedan 1960, har blivit en så viktig del i det svenska julfirandet att det blev ramaskri när SVT ville flytta programmet några minuter.
Hur kom Kalle Anka att bli en del av svenska jultraditioner? Svårt att svara på. Programmet har liksom bara… blivit en självklarhet. Som så många andra traditioner. Att vi firar jul till minne av Jesu födelse är uppenbart – även om det också är uppe för debatt ibland – men många av sedvänjorna som kopplas till julen har inte en lika självklar förklaring. Som Kalle.
Eller för den delen, jultomten. Han är en blandning mellan helgonet St Nicolaus och vätten i nordisk folktro. Den förra var grekisk ärkebiskop på 200-talet och känd för sin givmildhet. Den senare var en vresig typ som man skulle hålla sig väl med på gården, bland annat genom att ställa ut en skål med gröt.
Även det katolska helgonet Lucia har en lite udda plats i det protestantiska Sverige. Hon var en martyr från Sicilien, född 283, och mördad för sin kristna tro. I Sverige har högtiden troligen blandats upp med förkristna traditioner.
Den mest oklara traditionen vi har måste dock vara midsommar. Högtiden sammanfaller med Johannes Döparens dag, men det finns troligen en förkristen tradition även här, som har att göra med sommarsolståndet. Det är i alla fall få svenskar som tänker på Johannes Döparen när man sitter och snapsar. Man firar midsommar för att det är midsommar, så enkelt är det.
Det är med andra ord svårt att avgöra exakt vad en tradition kommer ifrån och varför vi firar den på just det sätt vi gör. Ändå är det en återkommande sed i svensk offentlighet att diskutera vad traditionerna ”egentligen” betyder och vad vi ”egentligen” firar. Ett sådant påstående som förekommer är att julen från början inte är en kristen tradition, och att vi därför ”egentligen” inte firar Jesus.
Ett annat exempel är besattheten av att leta efter traditionens ursprung för att på så vis påvisa att den ”egentligen” inte är svensk. Julgranen har påståtts inte vara en svensk företeelse eftersom den ursprungligen är en tysk 1500-talstradition.
Men så gott som alla kulturer på jorden har hämtat influenser utifrån. Och vad spelar det för roll vad något ”egentligen” betyder eller vad syftet "egentligen" är?
Särskilt i en tid som präglas av New Public Management-filosofi, där det jagas pinnar och allt ska mätas med objektiva mått, är det befriande att ägna sig åt något som ur NPM-ideologins utgångspunkt inte bidrar till någon ”nytta” eller har något solklart "syfte". Något som till och med kan framstå som idiotiskt. Att vuxna människor dansar runt en gran och kväker som grodor… Om någon hade kläckt den idén spontant hade folk trott att man intagit någon illegal substans. Men nu är det en tradition och framstår därför som hundra procent normalt.
Det fina med traditioner och seder är just att de sällan har någon rationell förklaring. De bara finns där, år efter år, generation efter generation. De förändras, men de försvinner inte. God jul!
