I Sverige gäller, som i många andra länder, ett antal grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. De är framför allt skyddade i regeringsformen. De är yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet.
Yttrandefriheten skyddas i två grundlagar - Tryckfrihetsförordningen, som reglerar tryckta skrifter och Yttrandefrihetsgrundlagen, som reglerar radio, tv och andra "etermedier". (Våra två andra grundlagar är regeringsformen och successionsordningen.) Vi är med rätta stolta över att vi har den äldsta tryckfrihetslagstiftningen i världen, från 1766. Förra året firade vi alltså, med pompa och ståt, den svenska Tryckfrihetsförordningens 250-årsjubileum.
I förordningen första paragraf står det: "Med tryckfrihet förstås varje svensk medborgares rätt att, utan av myndighet eller annat offentligt organ i förväg lagda hinder, utgiva skrifter..."
Det står också att läsa att tryckfriheten finns till för "säkerställande av ett fritt meningsutbyte och en allmän upplysning" och det skall "stå varje medborgare fritt att, med iakttagande av de bestämmelser som äro i denna förordning meddelade till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet, yttra sina tankar och åsikter, offentligöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst."
Tryckfrihetsförordningen är inte bara den äldsta i världen utan sannolikt också den mest omfattande. Där finns alltså inskriven offentlighetsprincipen och meddelarskyddet. Det är också stadgat att ingen förhandsgranskning får förekomma och att en myndighet inte får efterforska källor. Dessutom uppmanas den som är satt att döma över brott mot tryckfriheten eller att övervaka den att "städse hava i åtanke att tryckfrihet utgör grund för ett fritt samhällsskick...samt i tvivelsmål hellre fria än fälla."Det finns således ett oerhört starkt lagligt skydd för en fri åsiktsbildning och en tydlig insikt om dess avgörande samhälleliga betydelse.
Men hur ser det nu ut i den så kallade verkligheten? Förvaltar vi i praktiken våra fri- och rättigheter väl? Är vi ett land genomsyrat av respekt för andras åsikter? Är vi en nation av människor som verkligen "gillar olika", som faktiskt tycker att åsiktsmotsättningar flyttar frågor framåt och som diskuterar med nyfikenhet och djupt intresse för andras åsikter? Har vi verklig tanke- och diskussionsfrihet? Hur stark lever egentligen tanken i ett citat som ibland tillskrivs den franske Voltaire och som länge prydde Göteborgs-Postens debattsida: "Jag kanske ogillar din åsikt men jag försvarar med näbbar och klor din rätt att uttala den"?
Och har vi en offentlighet "utan i förväg lagda hinder" - en offentlighet som gagnar "ett fritt meningsutbyte och en allmänupplysning" i våra grundlagars anda och mening?
Det är givet att vi, i jämförelse med många andra nationer har en oerhörd frihet. Turkiet och Ryssland är två länder som blivit allt mer repressiva. Men det räcker att gå till våra nordiska grannländer för att finna en mindre ängslig och konformistisk diskussion.
Tyvärr går många i dag ängsligt sneglande i åsiktskorridorens trygghet, rädda att stöta sig med debatternas självutnämnda smakdomare och normfixerade vänsterdebattörer. Vem är ond och vem är god? Vad får man tycka och inte? Vad är fult och vad är fint?
Inte sällan är debattörerna upptagna med att recensera andras åsikter, snarare än att debattera i sak.
Yttrandefriheten behöver värnas på två plan - i rikdagen men minst lika viktigt i offentligheten där den faktiskt är hårt ansatt!
När bibliotek inte tar in böcker "som inte passar värdegrunden" utför man i själva verket ett slags censur som i andra sammanhang är förbjuden.
När man vill förbjuda ett i och för sig osympatiskt förlags deltagande på Bok & Bibliotek, trots att det inte bryter mot någon lag, rör man sig mot ett system av smakdomstol på en arena som skall vara själva sinnebilden för en fri och öppen debatt. Det måste vara bättre att ta debatten med dem vars åsikter man ogillar än att förbjuda dem - på samma sätt som vi tillåter höger- och vänsterextrema antidemokratiska organisationer att demonstrera med dyrt polisskydd, så länge de inte ägnar sig åt hets mot folkgrupp eller bryter mot andra lagar.
När debattörer med "fel åsikter" diskvalificeras för att deras åsikter inte passar den goda normen, blir debatten fattigare och mindre konstruktiv.
När grupper homogeniseras och kollektiviseras och ställs mot andra grupper förminskas individen och varje nyanserad diskussion omöjliggörs av demoniseringens barriärer.
Detta står i strid med andan i Tryckfrihetsförordningen och det gagnar inte yttrandefrihetens kärna - "ett fritt meningsutbyte" och "en allmän upplysning".
Det krävs inget mod för att twittra i de rätta åsikternas kör men det tarvas en stor portion civilkurage för gå på tvärs med de förhärskande stämningarna och normerna, att ta strid med skråkollegors samstämmighet och bryta ny mark i koncensusland. Men vi behöver dessa få som vågar och som tycker nytt och annorlunda. Och vi behöver värna yttrandefrihetens och tankefriheten idé i vardagen - inte bara i jubiléernas högtidstal!
