Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Peter Hjörne Bild Stefan Berg Bild: Stefan Berg
Peter Hjörne Bild Stefan Berg Bild: Stefan Berg

Peter Hjörne: Det är värre utomlands!

På många ställen råder det missnöje med politiker. Men förtroendet kan återbyggas och väljarnas förtroende är inte för alltid förlorat, varken i Göteborg eller London.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det är "värre utomlands", deklarerade Grönköpings Veckoblad i en ledare:

"Fru Mrs Th. May i Storbritannien är ett gott exempel härpå, hånad och häcklad som hon ju s.g.s dagligen blir i sitt parlament, där man buar å ett föga gentlemannamässigt sätt. Stort bättre ser det icke ut i USAmerika, där hr Mr. Trump både kritiseras av meningsmotståndare och förlöjligas av allehanda komiker och s.k. ståuppare, eller i Frankrike, där man skrudar sig i gula västar, demonstrerar, bränner bilar och kräver att hr M. Macron skall avgå."

GV har nog rätt. Det verkar vara "värre utomlands"! När man betraktar den brittiska politikens härdsmälta inför Brexit kan man konstatera att "det finns dom det är syndare om" än oss svenskar.

Med en knapp månad kvar till Brexit har premiärminister Theresa May inte lyckats lotsa utträdesavtalet genom parlamentet. Både Labourpartiet och Tories plågas av, inte bara motsättningar, utan veritabla inbördeskrig. Ordkrigen mellan svenska politiker ter sig som rena barnleken när de tuffa och formuleringsskickliga brittiska politikerna pucklar på varandra.

För några dagar sedan hoppade sju starka Labourpolitiker av sitt parti och bildade The Independent Group.

– Jag känner mig besudlad och mår illa av att partiet nu är ett rasistiskt och antisemitiskt parti. Jag är rasande över att Labours ledning är delaktig i att underlätta Brexit, sa Mike Gapes, som varit medlem i Labourpartiet i 50 år.

– Om du är utled på "politics as usual", så gissa vad? Det är vi också. Vi vill göra saker annorlunda. Kontentan är att politiken är trasig. Det behöver den inte vara så här. Låt oss ändra på det, sa Chuka Umunna, tidigare partiledarkandidat och näringspolitisk talesperson för Labour.

– Den nuvarande partiledningen har lyckats förändra partiet intill oigenkännlighet och har därmed svikit dem som stött Labour hela livet, sa den erfarna parlamentsledamoten Ann Coffey.

Strax därefter lämnade ytterligare en labourpolitiker och samtidigt hoppade tre brexitmotståndare av från Tories.

– Högerflygeln, den hårdföra, besvärliga anti-EU-truppen, som förstört för varje partiledare under de senaste 40 åren, leder nu vårt parti från huvud till svans, sa den förra näringslivsministern Anna Soubry.

Heidi Allen, en av de tre fick frågan om hon kunde tänka sig att återvända till Tories. Hennes svar var stenhårt:

– Om vi gör detta rätt så kommer det inte att finnas ett Toryparti att återvända till. Vi kommer att skapa något i centrum av brittisk politik, som vi är övertygade om att människor vill ha.

Avhoppen och de stenhårda striderna lär inte förändra matematiken inför den kommande omröstningen om Brexit men de visar på en djupgående splittring i partierna och i opinionen. Den handlar inte bara om Brexit utan också om strider på höger-vänsterskalan i Labour och Tories.

Att Storbritannien lämnar EU är sorgligt. Det är illa för landet självt, det är dåligt för EU, som förlorar en av Europas i alla avseenden stora nationer. Ett land som har hållit emot EU:s överstatliga ambitioner och som stått Sverige nära i det europeiska samarbetet.

Brexit är bara ett av många exempel runt om i världen på den etablerade politikens oförmåga att tolka opinionen, att förstå och respektera människors oro och åsikter och att se konsekvenserna.

I Sverige har den bristande lyhördheten lett till att Sverigedemokraterna nu är det näst största partiet och Liberalerna det minsta av de traditionella partierna. I Göteborg växte sig Demokraterna starka i samma mylla.

"Värre utomlands", värre i England?  Göteborg, lilla London, ligger inte långt efter originalet. Inför en häpen allmänhet utspelar sig ett politiskt drama, nästan av Labourformat. Först krävde socialdemokraternas distriktsstyrelse att Ann-Sofie Hermansson skulle avgå på grund av samarbetsproblem och brister i ledarskap.

"Soffan" själv meddelade emellertid att hon inte tänkte avgå. Hon är vald av partiets distriktskongress och anser att det är den som skall fatta beslut om hennes framtid. Därnäst var det en nästan enig fullmäktigegrupps tur att kräva Ann-Sofie Hermanssons avgång, för partiets skull. De valde en ny gruppledare men "Soffan" var tuff, hävdade att det handlar om en maktkamp och vägrade fortfarande att avgå. Det gjorde däremot Anna Johansson, S-ordförande i Göteborg.

Beskyllningar, motangrepp och påhopp haglar och det är omöjligt att avgöra vad som är rätt och fel, falskt eller sant. Men till syvende och sist är det en fråga om förtroende.

Har 239 representanter för 79 socialdemokratiska föreningar, förtroende för "Soffan" och hennes förmåga att leda sitt partis politiska arbete? Det avgörs på den extra distriktskongressen den 3 mars. Hur det än går så kommer Socialdemokraterna ha skadats. Men inte bara S utan också, på nytt, förtroendet för politiker och politiken.

Varken i Sverige, Storbritannien eller Göteborg, kan man hävda att politikens "bästa tid är nu". Samtidigt är det uppenbart att motrörelser uppstår: "Det behöver inte vara så här. Låt oss ändra på det", som Chuka Umunna sa.

Det gäller i England och det gäller i Sverige. Höstens svenska val och spel om regeringsmakten visade att förtroende kan byggas genom att visa respekt för väljarna och deras verklighet, genom att vara rak, tydlig, hederlig och konsekvent. Det inger hopp om förändring - trots allt!