Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Vifta gärna med flaggor. Men det viktigaste är vad man gör i praktiken.  Bild: Stina Stjernkvist/TT
Vifta gärna med flaggor. Men det viktigaste är vad man gör i praktiken. Bild: Stina Stjernkvist/TT

Karin Pihl: Det är ok att gå längst bak i Prideparaden

Röstläget är inte det som avgör hur framgångsrik en politiker är på att bekämpa förtryck mot hbtq-personer. Men i Sverige tycks symbolerna viktigare än verkligheten.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Man får inte tveka när man får frågor om Prideparaden. Det fick centerpartisten Daniel Bäckström, landsbygdspolitisk talesperson och kandidat till partiledarposten, erfara. I en intern utfrågning av partiledarkandidaterna fick han frågan om han kunde tänka sig att viga samkönade par. Han fick också en fråga som handlade om huruvida han kunde tänka sig att gå längst fram i Pridetåget (Aftonbladet 22/11).

På den första frågan svarade han att han inte har vigselrätt. På den senare svarade han att det blir en fråga för Centerstyrelsen om hur det praktiska engagemanget kring Pride ska se ut. Sedan tillade han att han tycker att det är ”väldigt viktigt att visa engagemang i de här frågorna”.

Men det räckte inte. Inom och utanför Centerrörelsen fick Bäckström kritik för att han inte svarat tillräckligt entusiastiskt. Det räcker inte att visa engagemang, man måste visa ta-i-från-tårna-tills-man-spricker-engagemang. Som om röstläget är det mest avgörande för hur mycket man är beredd att faktiskt arbeta med hbtq-frågor.

Att ta selfies en gång om året under Prideveckan är en sak, att förbättra livssituationen för hbtq-personer är svårare och kräver systematiskt politiskt arbete. Det är enklare att vifta med en flagga än att exempelvis ta tag i problemet med att det knappt finns något offentligt stöd alls för hbtq-personer som lever i extrem utsatthet i hedersförtryckande miljöer – en grupp för vilka det är förenat med livsfara att vara sig själv.

I Sverige tycks ibland symbolerna viktigare än verkligheten. Den som inte ger egotrippade svar som: ”jag ska gå längst fram i Prideparaden! Jag ska vara mest synlig av alla! Kolla på mig och mitt brinnande engagemang!” möts med skepsis. Alla måste sluta upp. Men det handlar mer om social kontroll – visa att du är med, annars kan du riskera att löpa gatlopp – än om att faktiskt göra något. Vad man säger, eller snarare hur man säger tycks viktigare än vad man gör.

Förutom att det är ytligt och smygtotalitärt öppnar det upp för ekonomisk profitering. Förbundet RFSL är mästare på detta. De tjänar stora summor på sin hbtq-certifiering, som erbjuds till företag och offentliga verksamheter. Ett av syftena med en sådan certifiering är enligt RFSL just att skicka en ”signal”.

Det fiffiga är att RFSL äger varumärket ”hbtq-certifiering”. Och hur får man detta certifikat? Jo, genom att betala hundratusentals kronor till – RFSL.

En utbildning för en verksamhet med utbildning för 25 personer kan kosta 150 000 kronor enligt förbundet. Men det kan bli mer än så. För några år sedan gjorde SVT en granskning som visade att Stockholms stad lade mångmiljonbelopp på att hbtq-certifiera sin verksamhet. För att certifiera en enda skola betalade kommunen en halv miljon kronor. Detta trots att kommunen redan hade en egen plan för att motverka homofobi och diskriminering. Men som sagt – för att få en officiell hbtq-certifiering måste man betala RFSL. Och Stockholms stad är inte ensamma om att lägga pengar på detta. Även i Göteborg finns en rad HBTQ-certifierade kommunala verksamheter.

Det är inget fel med att granska verksamheter utifrån hbtq-perspektiv. När det gäller vårdinrättningar och ungdomsgårdar är det snarare självklart att dessa ska synas utifrån premissen att alla ska känna sig välkomna. Men att man måste köpa tjänster för miljonbelopp från samma instans som utför granskningen gör att verksamheten påminner om ren beskyddarverksamhet. Den som tackar nej riskerar att utmålas som suspekt; tycker de inte att hbtq-frågor är viktiga?

Att lägga en halv miljon på en certifiering genom föredrag, workshops och andra typer av ”happenings” kan därför bli mer attraktivt för en kommun än att anställa skolkuratorer som faktiskt kan stötta hbtq-ungdomar i praktiken. Eller anställa fler lärare som gör det möjligt för personalen att faktiskt skapa en förtroendegivande relation till elever som kanske är i behov av stöd.

Så här blir det när snack blir viktigare än verklighet. Så blir det när i grund och botten viktiga – för många människor livsavgörande – frågor om mänskliga rättigheter blir reducerande till ren symbolpolitik och en tävlan i vem som tränger sig längst fram när kamerorna dyker upp under Prideparaden.

”Kolla, vi fick ett till regnbågsklistermärke!”. Att invånare i kommunen som tvingas leva med hot om tvångsgifte, påtvingande ”omvändelseförsök” och rena dödshot skulle bli hjälpta av det är dock tveksamt.

LÄS MER: En flagga för alla

LÄS MER: Att blunda för hedersvåldet är ett svek mot utsatta barn