Det är inte en slump att Liberalernas starkaste röstsiffror under efterkrigstiden (24,4 i valet 1952) sammanföll med att partiet var i opposition mot Socialdemokraterna.
Det är inte heller någon slump att samma partis lägst uppmätta opinionsstöd någonsin sammanfaller med att partiet gjort sig till stödparti åt en socialdemokratisk regering.
Liberalerna har alltid varit ett mitten-högerparti. Grundat på en ideologisk kompromiss mellan liberal ekonomisk politik och ett offentligt socialt ansvarstagande. Trots den synbara närheten till Socialdemokraterna har partiets väljare alltid uppfattat Liberalerna som en tydlig motkraft till just det partiet.
Och trots många decennier av en avog inställning bland L-politiker till det parti som övertog partiets roll som huvudsakligt borgerligt oppositionsparti, Moderaterna, delar inte L-väljarna – vilket de två Alliansregeringarna bevisade – samma skepsis till Alliansbrodern. Tvärtom. Rörelsen av väljare mellan M och L har gått åt båda håll.
Denna vänskaplighet tog slut i och med att L gjorde sig till stödparti för S. Ett misstag som inom kort kan innebära att partiet lämnar riksdagen.
Hur gick det här till? I senaste Demoskopmätningen uppger 2,3 procent av väljarna att de skulle rösta på L. 2,3! Mer än hälften av L:s väljare har lämnat partiet sedan det gjorde sig till stödparti för Socialdemokraterna.
Än märkligare är att tecknen på det olyckliga i L:s vägval hela tiden funnits där. 69 procent av Liberalernas väljare ställer sig till höger på vänster-högerskalan (Valu 2018). En fjärdedel uppger att de står i mitten, resten uppfattar sig som vänster. Siffrorna är likartade om man tittar på samma mätning från 2014 och 2010.
När Liberalernas väljare 2019 fick frågan om de ansåg att regeringen gjorde ett bra jobb svarade 33 procent jakande. 66 procent ansåg att en Alliansregering skulle göra ett bättre jobb.
Dessa siffror beror inte på att L skulle varit synnerligen dåliga på att få S-regeringen att genomdriva de liberala kraven i Januariavtalet. L har fått rätt hygglig utdelning. Det är att Liberalernas väljare väntar sig att en röst på L innebär en röst på en borgerlig regering. Eller ett borgerligt parti i opposition. Mycket enkelt.
Färska siffror från Demoskop/Aftonbladet hamrar återigen in budskapet: 58 procent av L-väljarna vill lämna Januariavtalet. 18 procent vill göra det omgående. 54 procent vill ha Ulf Kristersson som statsminister. Bara 14 procent vill ha Stefan Löfven.
Undersökningar genomförda under de senaste åren har alla, entydigt, pekat i en och samma riktning för L: Partiets väljare gillar inte att L gjorts till stödparti för S. De uppfattar sig som borgerliga och en majoritet föredrar en Kristerssonledd regering.
Nu måste de i L:s ledning som står i vägen för en framtida moderatledd regering ställa sig följande fråga: Är det bättre att Liberalerna som parti går under de kommande åren – om de får som de vill – än att de eventuellt måste förhandla med en moderat som förhandlat med en sverigedemokrat?
De som stretar emot gör det inte för att de ärligt tror att det är bäst för L som parti att agera stödparti åt Socialdemokraterna. De gör det för att de uppfattar det som sin roll i historien att aldrig ge Sverigedemokraterna möjlighet att påverka en borgerlig regering.
Enligt L-politiker som Jan Jönsson, Karin Karlsbro och Nina Lundström – som gör allt de kan för att obstruera för Sabuni och förhindra L från att lämna Januariavtalet – befinner sig partiet i ett historiskt vägskäl. En sorts ödets timma där partiets själva själ står på spel. Sålde man ut sig eller stod man principfast kvar?
Dessa tre kastar glatt ned sitt parti i avgrunden om de bara slipper behöva erkänna att de indirekt gav SD lillfingret. Men en stor majoritet av deras väljare – och det är ändå för dessa de arbetar – är av en annan åsikt. Ignorerar man sina väljare år efter år kommer de till slut att lämna partiet. De flesta har redan gjort det. Kanske är det redan försent för en bekännelse under galgen.
Ibland kan man inte göra alla nöjda. Det är Nyamko Sabunis dagliga huvudvärk. Hennes parti är delat. Försöker hon gå bägge sidor till mötes kommer ingen bli nöjd.
Ska hon och hennes partikamrater ha någon som helst chans att rädda partiet får de nog förhålla sig till siffrorna. Det finns två val. Ett av dem har stöd av en majoritet L-väljare. Det andra har det inte. Svårare än så är det inte.
