Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: Det är lagren som saknas, inte monopolen

Att det saknas medicinlager i Sverige beror inte på avregleringen av apoteksmarknaden. Vill man förstå den bristfälliga beredskapen funkar det inte att upprepa sina ideologiska käpphästar.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Logiken tycks oantastlig: När apoteken var statliga fanns rikliga sjukvårdslager med mediciner. Så avreglerades systemet. Giriga riskkapitalister ville hellre strössla ut apotek i rika kvarter och strunta i ansvaret med lagerhushållning. Så kom Coronaviruset och visade hur naken avregleringskejsaren är.

”Med avregleringen förlorade vi medicinlagren” skriver ledarskribenten Pernilla Ericsson på Aftonbladet. Hon som ser avsaknaden av medicinlager som ett bevis på att alliansregeringen gjorde ett stort misstag när den öppnade upp apoteksmarknaden (30/3).

Ett reportage i DN om bristen på sjukvårdslager, som citeras flitigt av de som tycker illa om avregleringen för tio år sedan, konstaterar följande: Sjukvårdslagren lades ned i samband med att Civilförsvaret försvann. Det blev ännu svårare med lagerhållningen efter apoteksavregleringen. Sedan dess har ansvaret för läkemedelsförsörjningen bollats mellan utredningar.

Vad var det vi sa! Utbrister vissa. För Ericsson är inte ensam. Det är som att de har längtat efter ett tillfälle att göra det. Men det är inte särskilt snyggt att försöka klämma in sina ideologiska käpphästar under en pågående samhällskris. Än värre är att göra det och faktiskt ha fel i slutsatserna.

Föreställningen att den svenska bristen på medicinska beredskapslager kan härledas till apoteksavregleringen är fel.

Huruvida det finns reservlager av en medicin beror på om något av följande är uppfyllt: Antingen finns lagkrav på att privata aktörer, såväl apotek som tillverkare, ska hålla sig med depåer. Alternativt har landets hälsovårdande myndigheter ett offentligfinansierat lager med sådana mediciner.

Vissa länder väljer den första lösningen. Andra länder den andra. Vissa en kombination av bägge. Det spelar faktiskt ingen roll om det finns ett statligt monopol på själva försäljningen eller inte.

Om logiken vore så enkelt att länder utan apoteksmonopol per automatik saknade sjukvårdslager skulle det innebära att de flesta länder i världen skulle sakna sådana. Förutom Nordkorea och Kuba då, som har statliga apoteksmonopol.

Men så enkelt är det förstås inte. För det finns exempel på såväl omfattande som obefintliga sjukvårdslager i alla länder med privata apotek.

Finland har inget statligt apoteksmonopol. Inte heller behövs det för att upprätthålla sjukvårdslager. Vilket landet har. För en vecka sedan beslutade Finlands hälsovårdsmyndighet att öppna dörrarna till dessa för sjukvården.

Polen, som sedan tidigt 1990-tal har en avreglerad apoteksmarknad, har en hel myndighet som bara ägnar sig åt strategiska materialreserver, däribland essentiella läkemedel och sjukvårdsutrustning. Norge avreglerade sin apoteksmarknad 2001. Åtta år innan Sverige. Landet håller sig med omfattande sjukvårdslager av, för samhället, viktiga mediciner.

Att det var ett misstag att lägga ned civilförsvaret är alldeles uppenbart. Men det är ett misstag som delas av såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar. Man hade svårt i Sverige att föreställa sig nödlägen som skulle kräva omfattande beredskapslager. Den svenska försvarsprincipen under kalla kriget om absolut oberoende, såväl militärt som resursmässigt, ansågs omodern.

Sedan kom kristdemokraten Göran Hägglund, som var drivande vid avskaffandet av det statliga apoteksmonopolet, och begick ytterligare ett stort misstag. Men det var inte att öppna för privata aktörer att sälja mediciner. Det var att inte kräva reservlager av de privata apoteken i samband med avregleringen.

Ett annat olöst problem är att Läkemedelsverket saknar lagstöd att kräva av läkemedelsföretag att det finns garanterade lager av vissa oumbärliga mediciner. Nu behövs inte fler utredningar. Det är dags att bygga upp garanterade lager. Rimligt är att såväl staten som läkemedelsföretag och apoteksaktörerna tar ett gemensamt ansvar. De privata aktörer som inte ställer upp bör bli av med sin försäljningslicens.

Kan våra närmsta grannländer lösa läkemedelsförsörjningen så borde vi också kunna göra det. Det kräver en snabb strategi, inte ideologisk pajkastning.