Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 Bild: Petter Trens
Bild: Petter Trens

Jakob Heidbrink: Det är inte så lätt att skärpa straffen

Det finns en stark opinion för att skärpa straffsatserna i Sverige. Men det är inte så enkelt som det låter, skriver gästkolumnisten och juristen Jakob Heidbrink.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

”Skärp straffen!”, ropas med jämna mellanrum. Jag håller i och för sig med, men det är dels oklart vad som egentligen menas, dels är det inte enkelt att genomföra straffskärpningar.

Vad gäller frågan vad som menas med skärpning av straff, är frågan vilken aspekt av straffrätten som ska skärpas.

Det finns en rad möjliga kandidater: lägsta straff, högsta straff, faktiskt utdömt straff, möjligheten till förtidsfrigivning, straffmyndighetsåldern, ungdomsrabatten, mängdrabatten… Vad avses? Allt? Eller endast något? Alla brott? Eller endast vissa?

Även givet att man vet vad man avser, finns en betydande skillnad mellan att ändra lagens lydelse och i praktiken utdömda straff.

För det första uppstår tröskeleffekter som är besvärliga om man menar att samma gärning ska straffas på samma sätt. Vid en straffskärpning straffas nämligen någon som begått det relevanta brottet dagen före hårdare än någon som begår samma brott dagen efter skärpningen.

Denna tröskeleffekt är inte oproblematisk och motverkas av att domare tenderar sänka det faktiskt utdömda straffet.

För det andra verkar domstolarna jämföra brottsstraffskalor med varandra och försöka få någon form av rimlig konsekvens i utdömda straff. Detta är problematiskt eftersom lagstiftaren inte är konsekvent: olika brott behandlas på olika sätt.

Detta eftersom varje lagstiftningsärende och den politiska dynamiken runt det är unika. Är mitt intryck riktigt, innebär det att domstolarna lägger till något som lagstiftaren inte nedlagt i straffrätten.

För det tredje verkar domstolarna ofta vilja lämna utrymme för något som är ännu värre än fallet framför dem. Jag har emellanåt undrat hur Joseph Fritzl skulle ha hanterats av det svenska rättsväsendet, om han hade fått det maximala straffet eller om den sista delen av straffskalan hade reserverats för hypotetiskt ännu värre fall.

För det fjärde modifieras straffen i själva straffbudet av bestämmelserna om straffets fastställande i 29 kap. brottsbalken: mängdrabatten, hänsynstaganden till negativa sociala effekter av straffet. De är inte domstolarnas påhitt, utan utgör lagstiftarens instruktion.

Tillsammans innebär detta att en ändring av själva straffbudet inte nödvändigtvis ändrar praxis, dels för att 29 kap. brottsbalken även fortsatt leder till milda bedömningar, dels för att det finns en betydande seghet i domstolarnas tillämpning (eftersom lika fall ska behandlas lika).

Jag tror inte många straffrättskritiker förstår komplexiteten i systemet. Därmed förstår de inte vilka andra värden som beaktats (från rättsstatsidealet till det man anser vara moralisk anständighet).

Det räcker inte med att ändra lydelsen i straffbud. Man måste i förekommande fall gjuta om fundamentet för hela straffrätten.

Och ärligt talar är jag mycket tveksam i vilken mån vår otåliga samtid kan betros med att gjuta om fundament. Tålamod är nämligen inte vår samhälleliga styrka just nu.