Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Det är inte psykisk ohälsa, det är livet

Det sker ingen lavinartad ökning av psykiska sjukdomar. Flera tillstånd som snarast hör till livets normala gång har blivit klassade som psykiska åkommor. Det hjälper ingen och skapar snarast längre köer till vården, skriver gästkolumnisten Naomi Abramowicz.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Att be en deprimerad person att gaska upp sig är ungefär lika konstruktivt som att be sin hund läsa högt ur Das Kapital. Det har lyckligtvis allt fler förstått.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I dag finns en medvetenhet bland unga om psykisk ohälsa som saknades när jag var i tonåren och började tampas med ångest och depression. Det var någon tjej i klassen som led av ätstörningar och försvann med jämna mellanrum för att besöka BUP, men det talades det tyst om.

Men nu pratar unga kvinnliga influencers, med miljontals följare i sociala medier, öppet och obekymrat om panikångest, ätstörningar, depression och utbrändhet.

Både medier och larmrapporter från olika myndigheter ger lätt intrycket av att det har skett en explosionsartad ökning i andelen unga som lider av psykiska besvär. En ny rapport från Socialstyrelsen om vård vid depression och ångestsyndrom visar exempelvis att fler unga uppsöker psykiatrisk vård, diagnostiseras och konsumerar mer psykofarmaka.

Men det finns de som ifrågasätter bilden av att den psykiska ohälsan bland unga ökar. Forskarna Ingemar Engström, Sven Bremberg och Sofia Wikman menar att det saknas vetenskapligt stöd för att det har skett en reell ökning av andelen unga som mår psykiskt dåligt (DN 22/5).

Mätmetoderna som används är trubbiga. Ökad konsumtion av vård och läkemedel måste inte tolkas som att unga mår sämre, utan enbart att de uppsöker hjälp i större utsträckning än tidigare – kanske som en konsekvens av att det pratas mer om psykisk ohälsa.

Och de indikatorer som används i olika studier för att mäta förekomsten av psykisk ohälsa, psykosomatiska symtom som huvudvärk eller ont i magen, behöver inte heller betyda att personen faktiskt lider av psykiska besvär. Det kan ha andra orsaker, eller bara vara konsekvensen av att man har sovit eller ätit för lite.

Forskarna anser även att det håller på att ske en medikalisering av livet. Det vill säga att sådant som alla måste genomgå, typ pubertetens alla vedermödor, diagnostiseras som psykisk ohälsa när det enbart är vanliga problem som hör livet till.

Jag är tacksam för att det är ett mer öppet samtalsklimat och att det är lättare att tala om psykisk ohälsa i dag än för bara fem eller tio år sedan. Det hjälper både drabbade och anhöriga. Men den nuvarande tendensen, att alla upptänkliga besvär kategoriseras som psykisk ohälsa, hjälper ingen.

Dels förlängs köerna till BUP, vilket försvårar för dem som verkligen behöver hjälp. Dels förleds unga, som kanske bara hade behövt någon som lyssnar på dem, att tro att deras problem kan medicineras bort.

Medikaliseringen av normala tillstånd är inte de ungas fel, även om det är tacksamt att beklaga sig över dagens ungdom. Det handlar inte om att de är en bortklemad generation snöflingor som borde lära sig att bita ihop. Utan det handlar om att vuxna, som har betydligt mycket mer livserfarenhet, behöver ta sitt ansvar och lära dem att skilja på vad som är sjukdom och vad som bara är livets allmänna jävlighet.