Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Aleksandra Boscanin: Det är inte Läckbergs fel att vårdköerna växer

Regeringen borde presentera lösningar för hur den offentliga vården ska bli bättre istället för att attackera privatfinansierade alternativ.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Under den socialdemokratiska regeringen har tillgången till offentlig vård försämrats. När Lena Hallengren (S) tycker att deckardrottningen Camilla Läckbergs privata vårdcentral sticker i ögonen borde hon snarare leta efter bjälken i sitt eget.

Det svenska samhällskontraktet är en underförstådd överenskommelse mellan medborgarna och det offentliga. Vi betalar mycket i skatt och förväntar oss välfärdstjänster av hög kvalitet tillbaka. När det offentliga inte lever upp till sina utfästelser blir tillgången till vård istället en fråga om betalningsförmåga, snarare än behov. Ingen av landets regioner (tidigare landsting) lever upp till den så kallade vårdgarantin och på fem år har andelen patienter som väntar längre än tre månader på operation eller annan åtgärd nästan fördubblats.

Den nationella vårdgarantin fastställer inom vilka tidsgränser vård ska erbjudas. Begreppet ”vårdgaranti” är emellertid missvisande eftersom det handlar om en målsättning, snarare än en faktisk garanti, vilket det stora antalet människor som inte får vård inom rimlig tid kan vittna om.

Den som kontaktar primärvården för ett nytt eller försämrat hälsoproblem har rätt till en medicinsk bedömning inom tre dagar. Enligt statistik från Sveriges Kommuner och Regioner fick mer än var femte patient vänta längre än så i september. Nästan lika många hade i oktober fått vänta mer än vårdgarantins 90 dagar på ett första besök i den specialiserade vården och fler än var fjärde patient fick vänta mer än 90 dagar på operation (eller annan åtgärd) efter att beslut om sådan fattats.

Detta innebär i praktiken att tiotusentals människor får vänta i många månader på att få den vård de behöver, ibland år. Väntetiden är ofta förenad med både psykisk stress och fysiskt lidande. För en del patienter leder lång väntan även till en permanent försämring av deras hälsotillstånd.

Författaren Camilla Läckberg möttes nyligen av omfattande kritik med anledning av den privata vårdcentral som hon varit med om att öppna i Stockholm. Vårdcentralen har inte avtal med regionen och finansieras därmed inte med skattepengar. Patienterna får istället ta fram plånboken och betala för vårdens faktiska kostnad, summor som långt ifrån alla har råd med.

Socialminister Lena Hallengren (S) hör till dem som reagerat på detta: ”Det här sticker ju enormt i ögonen. Vi har en lång tradition i Sverige av vård efter behov, inte efter plånbok. [...] Det här är ett stort steg bort från den principen.” sade statsrådet till Aftonbladet (2/12).

Det är dock inte Läckbergs fel att väntetiderna har blivit längre. Tvärtom avlastar privata vårdgivare den hårt ansträngda offentliga sjukvården. Det innebär inte att det är oproblematiskt att människor får betala två gånger för vården. Det är ett uttryck för ett brutet samhällskontrakt och för detta bär den regering som Hallengren sitter i en stor del av ansvaret.

Om det är något som sticker i ögonen så är det att det statsråd som är ansvarigt för svensk sjukvård väljer att gå till attack mot privata aktörer, istället för att presentera lösningar för hur den offentliga vården ska bli bättre. Missunnsamhet hjälper varken skattebetalarna eller patienterna.