Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Det är inte folket som hotar demokratin

Den skarpaste kritiken mot demokratin har alltid kommit från dem som menar att de "upplysta" ska styra. Men det är ett bedrägligt argument.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Entusiasmen över demokratins 100-årsjubileum har varit ganska sval. Överlag tycks det mest vara bekymmer med demokratin nuförtiden, åtminstone om man får tro vissa opinionsbildare. Folk är okunniga, dumma och röstar fel. Att vanliga medborgare idag har bättre möjligheter än någonsin att göra sin röst hörd har inte direkt möts med jubel, trots att Internet lovprisades som en vitamininjektion i demokratin för bara ett decennium sedan. Vissa entusiaster ville till och med att vi skulle sitta framför datorn hemma och rösta om stort och smått som politikerna sedan skulle verkställa. Men det var då det.

Nu blåser andra vindar. Häromåret lät näringslivets tankesmedja Timbro översätta den amerikanske filosofen Jason Brennans tankeväckande bok ”Efter demokratin” (originaltitel: ”Against Democracy”). En bok som på fullt allvar pläderar för inskränkt rösträtt med argumentet att väljarna inte har koll på fakta. Brennans tes bygger dock på ett grundläggande missförstånd. Det är inte den som är bäst på Trivial Pursuit som har det bästa politiska omdömet. Inte ens en doktorshatt är någon garanti för det.

Demokrati handlar i grunden om att väljarna, folket, medborgarna ska kunna försvara sina intressen mot överheten. Oavsett om denna överhet är ekonomisk eller politisk. I en liberal demokrati kompletteras detta med ett skydd för individer och minoriteter mot övergrepp från majoriteten. Men det handlar i grunden inte om kunskap.

Vi är i grunden betydligt mycket mer välutbildade idag än för hundra år sedan. Hade dessa skolmästarteorier fått råda hade inte demokratin införts från början. Det talas idag en del om att högerpopulismen skulle hota demokratin. Det är inte en särskilt korrekt beskrivning. Populism är snarast demokrati ”med extra allt”. Högerpopulismen är ett potentiellt hot mot liberala värden, framförallt rättsstaten och minoritetsskyddet. Det är allvarligt nog, och meningarna går isär hur man bäst hanterar denna populism: genom uppfostran och inkludering eller utfrysning och skambeläggande.

Den sistnämnda strategin är vansklig. Den går emot demokratins egna kärnvärden, som handlar om dialog, kompromisser och förhandlingar. Demokratins etos är att anpassa sig till förändrade opinioner. Populismen är också, till inte ringa del, en konsekvens av många års bristande lyhördhet från de styrandes sida. Mer av den tondövheten är knappast en lösning på problemet.

Det främsta hotet mot demokratin kommer snarare från de som ställer det demokratiska styrelseskicket i motsatsställning till förnuftet. Det är i sig inget nytt. Den skarpaste kritiken mot demokratin har i alla tider kommit från dem som menar att de upplysta ska styra. Visst finns det fortfarande en och annan marknadsfundamentalist, som likt Jason Brennan ser demokratin som ett problem. Men betydligt vanligare är att de som ser demokratin som oförnuftig också ser marknaden som irrationell – och därför ett problem.

Det fåtal libertarianer som likt Brennan kritiserar demokratin begår samma misstag som de många kritiker till vänster som inte ser att politisk makt alltid finns där och måste hanteras. Demokratin tänks kunna ersättas med eviga principer och fastlagda ordningar eller förment upplysta styresmän. Men vem ska upprätthålla dessa principer? Detta förnuft? Det går inte att tänka bort den ofullkomliga människan. Speciellt inte den ofullkomliga människan med makt.

Det senaste exemplet är klimatfrågan, som inte oväntat blivit ett slagträ mot demokratin. Frågan passar som hand i handske dem som ser politiken som akademisk ingenjörskonst ovanifrån. Vänsterpartisten och filosofiprofessorn, Torbjörn Tännsjö, förespråkade för ett par veckor sedan ”global despoti” för att lösa klimathotet (DN 28/11). En tanke som gillades av Miljöpartiets andranamn till vårens EU-parlamentsval, Pär Holmgren.

Men hur skulle en klimatdiktatur se ut? Skulle diktatorn ens bry sig om miljön när hen väl fått makten? Skulle en klimatdiktator ha obegränsade befogenheter till krig och folkmord för att rädda miljön? Det skulle nog inte alla hålla med om. Men i en diktatur spelar det ingen roll.

Sanningen är att varken en hållbar miljöpolitik, rättsstat, minoritetsskydd eller fungerande marknader har någon bättre herre än demokratin. Att många ofullkomliga människor styr är bättre än att ett fåtal ofullkomliga människor styr – speciellt som de senare har en tendens att glömma sina brister, när de väl smakat på makten.