Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Jonas Lindstedt
Bild: Jonas Lindstedt

Mathias Bred: Det är inte bara i kulturen som efternamn spelar roll

Betydelsen av släktskap kommer inte att minska i takt med att medlemskadrarna i partierna minskar.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Det har startat en debatt om betydelsen av släktskap och börd inom kulturvärlden. Startskottet var Sanna Samuelssons artikel i GP (15/3) där hon påtalade att rätt efternamn är viktigt för den som vill fram i kulturbranschen. Något som naturligtvis riskerar att snedvrida konkurrens och utestänga nya förmågor.

Samma debatt skulle kunna föras om politikens värld. Men där anses det om möjligt ännu mer ofint och insinuant att diskutera släktbands betydelse. Förmodligen därför att det krockar med vår bild av den svenska demokratin.

Men familjerelationer och dynastibildningar är ett påtagligt fenomen i svensk vardagspolitik. Politikerfamiljer finns i de flesta kommuner och i alla partier.

Egentligen är det inte konstigt. Intresse och engagemang tenderar att gå igen inom de flesta yrken och samhällssfärer. Inget säger heller att politikerbarn skulle vara sämre lämpade än andra. Snarare ger nog en sådan uppväxt fördelar när det kommer till att själv axla manteln.

Men släktrelationer kan ändå ställa till det inom politiken. Kanske särskilt i partiernas inre liv. De medför informella strukturer som är svåra att avkoda för allmänheten och för nya medlemmar. Risken för korruption ökar när makten traderas inom sådana informella nätverk som släktbanden utgör. Positioner och uppdrag riskerar naturligtvis också att gå till fel personer när barn till politiker överbefordras på grund av förväntningar. Men vanligast är nog ändå att inslag av släktskap gör konflikter mer personliga och svårutredda.

Ett exempel i närtid utspelade sig här i Göteborg efter valet 2018. I både Socialdemokraterna och Moderaterna utbröt lokala interna falangstrider. Namnen i medierapporteringen gav en dejavukänsla tillbaka till 1990-talet. I båda fallen var det barn till tidigare kommunalråd som var inblandade.

Intressant var att motparterna i de interna konflikterna också hade likheter. Det var politiker som dittills beskrivits som lojala med familjerna. Konflikterna startade när de börjat agera mer självständigt och därför föll i onåd.

Den typen av blandkonflikter är sannolikt vanliga i Kommunsverige. Men de beskrivs ingenstans. Det står inget i samhällsläroböckerna och på statsvetenskapliga institutionen finns det inga kurser om börds betydelse i den moderna demokratin.

Kanske borde sådana kurser tas fram? Betydelsen av släktskap kommer inte att minska i takt med att medlemskadrarna i partierna minskar, tjänstemannastaberna växer och politikerrollen alltmer ses som ett heltidsyrke. Det är ju en utveckling som för övrigt är synlig i många andra/fler demokratier än den svenska.

Det kan rentav vara så att vi människor är genetiskt betingade att söka våra nya ledare bland avkomman till tidigare. Den brittiske historikern David Starkey har formulerat det som att dynastier är det enda styrelseskick som kommer naturligt för människan. Desto större anledning att ha en levande debatt om släktbandens betydelse inom demokratin.