Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Noor Ourzazate i Marocko. som är världens största solkraftverk. Bild: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT

Det är ingenjörerna, inte aktivisterna som kommer rädda oss

De som tror att kostsam utsläppsminskning, på bekostnad av ekonomisk utveckling, är en framkomlig väg framåt får tänka om. Det är välstånd och teknologisk utveckling som tillsammans kommer skapa redskapen för att möta klimatförändringarna.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det genomsnittliga antalet människor som dör i katastrofer som översvämningar, torka, stormar, bränder och extrema temperaturer har minskat från omkring 450 000 personer årligen under 1930-talet till färre än 50 000 årligen under de senaste två decennierna. Detta enligt International Disaster Database.

En sådan utveckling beror inte på att antalet stormar, värmeböljor och bränder minskat. Det beror på att mänskligheten blivit bättre på att hantera konsekvenserna av naturkatastrofer. Detta i takt med att alltifrån våra varningssystem till samhälleliga institutioner har blivit mer avancerade och välutvecklade. Samtidigt har befolkningen i världen ökat, vilket rimligtvis borde ha inneburit, om vi inte utvecklats, att mängden människor som förolyckas i naturkatastrofer också skulle ha ökat.

En vanlig uppfattning är att inte bara vädret och naturfenomenen blir mer extrema, mänskligheten lider större skada av dem. Det beror på att den förhärskande stämningen i vår samtid är att vi närmar oss randen för en irreversibel och global kataklysm. I ett sådant läge är en blir instinkten att skruva upp nivån av rädsla för att få folk att inse situationens allvar.

Alla tecken på att det blir, och är, värre tas som intäkt för att katastrofen närmar sig. Allt som nyanserar och ifrågasätter den beskrivningen, eller att vi människor skulle ha förmåga att anpassa oss, avfärdas.

Miljörörelsen Extinction rebellion kräver att den svenska regeringen omedelbart utlyser "nödläge för klimatet" och minskar Sveriges klimatutsläpp till noll fram tills 2025. Ett ambitiöst och viktigt mål som går längre än Förenta Nationernas klimatpanel (IPCC) som förordar nollutsläpp till 2050.

Men vad innebär det rent konkret att upphöra med samtliga utsläpp av fossila bränslen på sex år? Det vill säga: Vad krävs för att genomföra en sådan åtgärd, politiskt och ekonomiskt. Och vad viktigare är; hur stor är chansen att det faktiskt sker?

Det finns ett problem som måste lösas för att minska utsläpp av fossila bränslen: Utsläppsminskning kostar. Och det är inte så lite. Nya Zeelands regering har exempelvis beräknat att nollutsläpp till 2050 skulle kosta landet mer än statens årsbudget varje år fram tills dess. Som minst. Mer troligt är att kostnaden skulle uppgå till närmare 32 procent av bruttonationalprodukten per år. Ingen regering, oavsett hur oroad den är, kommer fatta den sortens beslut. Det demokratiska stödet för en sådan utgiftsökning saknas.

I synnerhet länder som fortfarande håller på att bygga välstånd och skapa en välmående medelklass kan inte förväntas ge upp om tillväxt. Det vore svårt för den Nya zeeländska regeringen att föreslå utgiftshöjningar av den ovannämnda storleksklassen.

Och då talar vi om ett av världens rikaste länder. Hur svårt är det då inte att föreslå en likartad förändring i ett land som Turkiet eller Polen? Länder vars välstånd är relativt färskt och där det saknas ett stort folkligt tryck för omedelbara utgiftshöjningar för miljön.

Nollutsläpp på mindre än ett decennium framstår som omöjligt i länder som Nya Zeeland och Sverige (om man inte räknar in den svenska skogen som redan idag binder den stora merparten av våra koldioxidutsläpp). Av det enkla skälet att det, trots rädslan för klimatförändringar, är politiskt omöjligt.

Invändningen mot detta är att det inte spelar någon roll vad den politiska eller finansiella kostnaden är. Om alternativet är jordens ekologiska undergång, då finns inget pris, oavsett hur högt, som inte kan och bör betalas. Det här resonemanget är instinktivt rimligt. Om allt står på spel då är (de politiska) detaljerna om förverkligandet av lösningarna rätt ointressanta.

Men kostnadsökningar sker inte i ett vakuum. En regering som, via direkta statsutgifter, byter ut välståndsökning mot minskade utsläpp, är en regering som inte blir återvald. Därför kommer det heller inte att ske. Och därför finns det något otillräckligt och frustrerande med att kraven som delar av miljörörelsen uttrycker är så långt ifrån det som är politiskt möjligt.

Det innebär inte att man ska ge upp om minskade utsläpp. Snarare är det direkt nödvändigt att hitta utvägar som faktiskt gör att det går att förverkliga de utsläppsmål som IPCC förordar. Men poängen här är att det inte kommer ske genom en framtvingad utsläppsminskning på bekostnad av ekonomin.

Priset för att på politisk väg inte kunna besluta om drastiska utsläppsminskningar är inte bara total uppgivenhet bland vissa, utan även att det som faktiskt både är önskvärt och möjligt glöms bort. För medan hårda krav på utsläppsminskningar framstår som det viktigaste kravet så bortses alla de andra, högst verkliga lösningar som tillsammans minskar utsläppen.

Det enda som verkligen kommer vända utsläppsstatistiken är att rena alternativ blir billigare än de smutsiga. Endast då kommer länder som USA, Kina och Indien att vända rätt. Och det enda som kan göra dem billigare är att det teknologiska framåtskridandet fortsätter i oförminskad eller helst av allt i en högre takt. Vilket det gör. Kostnaden per kilowattimme för exempelvis solpaneler går ned för varje år. Det är givetvis fortfarande otillräckligt. Men det visar att det finns möjliga vägar framåt.

Det är också ett av skälen till att Marocko, ett av två länder globalt som faktiskt har en sportslig chans att klara 1,5-gradersmålet, idag får omkring 35 procent av sin energiförsörjning från förnyelsebara energikällor. Landet har några av världens största solenergianläggningar. Noor Ourzazatekomplexet är mer än 3000 hektar stort. Marocko har fördelen av stora obebyggda ytor med riklig sol.

En förutsättning för att Marocko ska kunna göra den här typen av stora satsningar är dels att teknologin nu är mogen för det, men också att landet är såpass stabilt och relativt förmöget att det är politiskt möjligt att ställa om energiförbrukningen.

För länder med fattigare befolkningar framstår samtliga utsläppsminskningar som helt sekundära till basala överlevnadsfrågor. Ingen befolkning som går hungrig, saknar tillgång till rinnande vatten, avlopp och som bor i politiskt och rättsligt instabila samhällen kommer ge stöd till åtgärder som inte direkt löser dessa frågor. I dessa fall är faktiskt fattigdomsbekämpning det helt primära, innan hög ställda klimatmål börjar spela en politisk huvudroll.

Men det är i regel inte små och fattiga länder som står för utsläppen. I absoluta tal är det Kina, USA och Indien som står för världens största utsläppsmängd. Per capita är det USA, Sydkorea och Saudiarabien som släpper ut mest.

Bland dessa länder är det faktiskt Indien som sticker ut som det goda föredömet och som visar att välstånd och förnyelsebara energikällor går att förena. Landet satsar idag mer på förnyelsebara energikällor än på fossila motsvarigheter, vilket innebär att Indien når 2-gradersmålet med marginal. Skulle satsningarna på kolkraftverk helt slopas, skulle landet hamna på samma nivå förnyelsebara energikällor som Marocko.

Detta i ett land som för bara några decennier sedan, tillsammans med Kina, hade den största fattiga befolkningen i världen. Men i Indien har antalet människor som lämnat total fattigdom bakom sig minskat med 271 miljoner mellan åren 2005 till 2015. Detta i ett land som samtidigt, på kortare tid än vad vi ens kunde föreställa oss skulle vara möjligt på 1900-talet, är på väg att ställa om sin energiförbrukning från fossila till förnyelsebara energikällor.

Välståndet har både inneburit ökade utsläpp, men har paradoxalt nog, också varit en förutsättning för en omställning till rena energislag. Utvecklingen är inte unik. Många länder som lämnar fattigdomen bakom sig gör samma resa.

Mänsklighetens framåtskridande det senaste seklet har varit enorm. Farsoter och katastrofer som vi i tidigare generationer stått handfallna inför, som enkla infektioner eller översvämningar, kan moderna samhällen hantera på ett helt annat sätt. Vår anpassningsförmåga underskattas. Gång på gång.

Undergångsstämningen kanske motiverar vissa till handling. Men de verkliga lösningarna ska man inte leta efter bland klimatstrejker och manifestationer, utan hos de som, steg för steg, sänker produktionskostnaderna för något så enkelt som en solpanel. Det är ingenjörerna, inte aktivisterna som kommer att rädda oss.