Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ann-Sofie Hermansson: Det är i motgången som lagandan prövas

Fotboll och politik har en sak gemensamt. Det är i motgången som lagandan prövas. Vi behöver alla bli bättre på att backa upp våra spelare i frontlinjen när det blåser hårt.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Jag håller på Blåvitt. Det är inte så att jag är någon expert på fotboll. Men jag har hållit på dem sen de vann Uefacupfinalen 1982. Då var jag på skolresa till Amsterdam och vi blev uppmärksammade på att IFK Göteborg hade vunnit eftersom vi var de enda svenskarna på discot. Inte logiskt direkt men känslan av stolthet över lagets framgångar satte sig och på den vägen är det.

Genom åren har jag lärt mig mer. Om hur IFK byggde och bar en unik kamratkultur där amatörer från Sverige på löpande band slog de största proffslagen på kontinenten. Det är storslaget. Och värt att minnas i stunder när det inte går lika bra för laget.

För så är det ju. Ibland skiter det sig. Då är det bara att bita ihop och komma igen. Då behöver man kamraterna. Både dem i laget och bland supportrarna.

Fotbollen är i den meningen väldigt lik politiken. När allting går som på räls är det inga problem. Det är när framgångarna låter vänta på sig och det blåser lite snålare som det blir tungt. Då är det viktigt med lagandan. En del dagar är det verkligen ingen dans på rosor. Det är tufft att försvara sitt lag när de ligger nära kvalgränsen.

I förra veckan läste jag GP-sportens Linus Petterssons tänkvärda reportage om den tidigare Blåvitt-spelaren Christian Kouakou. Om hur han efter ett misstag gjorde självmål till bortaspelande Kalmar FF:s favör. Såklart fruktansvärt jobbigt. Men ändå mänskligt. Shit happens. Först nu ett år senare orkar han berätta om det näthat han efteråt blev utsatt för. Fruktansvärda meddelanden av rasistisk karaktär, via Instagram bland annat.

Det är illa nog. Men ännu värre var de hot som riktades mot hans familj, mera specifikt dödshot mot hans mamma. ”Det var någon som letade upp hennes nummer och ringde till henne i Stockholm.” Det var det som tog värst. Det är inte svårt att förstå. Hur ska man kunna skydda dem som står en allra närmast när de fega kräken ringer från dolda nummer eller skapar fejkkonton som i praktiken är omöjliga att spåra. En outhärdlig situation. Då behöver man stödet från kamraterna.

Christian Kouakou kände stödet från IFK. Och det är möjligt att det inte var mer än en eller två personer som byggde upp hatstämningen. Men det är en klen tröst när man blir uthängd på det viset. Idag har han gått vidare och trivs bra hos IK Sirius.

Att stå emot och kunna hantera hatare är mycket lättare om man aktivt har sina kompisar i ryggen. Ibland sker detta. Men ibland sker det inte alls. Efter alla år verkar det som om vi trots allt inte riktigt lärt oss att vara goda kamrater i sociala medier.

Det är inte lätt att veta om hatarna blir fler eller färre. Men på nätet har de en bättre chans. Trots att de ibland bara är två-tre personer kan de få något att verka stort. Det är där vi som kompisar behöver bli mer aktiva och alerta. De mångas stöd slår alltjämt några få idioters hat.

För vilka ska annars orka ta ett politiskt uppdrag? Eller spela fotboll på elitnivå? Vi vill ju ha levande människor där. Som vi med stolthet bär fram. Inte kallhamrade robotar som tål allt.