Friskolornas vinster är på många sätt en perfekt politiskt konflikt för vänstern. Socialdemokraterna kan, trots att de har suttit vid makten i två mandatperioder, gå på offensiven. Det finns nämligen en tydlig berättelse: kapitalister som skor sig på skattebetalarna genom att ta ut pengar från skolan. Detta medan elever och kommunala skolor blir lidande.
Det är en ekonomisk fördelningsfråga där konflikten står mellan marknad och offentligt ägande. På ena sidan, kritik, företrädesvis från vänster. På andra sidan en defensiv och splittrad höger, flankerad av giriga näringslivsintressen.
Att friskolornas vinster är ett problem innebär inte att det är skolans främsta problem. Inte heller är det den främsta orsaken till de sjunkande resultaten eller den iögonfallande ojämlikheten i skolresultat mellan olika elevgrupper.
Snarare är de vinstdrivande friskolorna och deras popularitet ett symptom på den efterfrågan som finns från både föräldrar och elever att välja, och inte sällan välja bort, skolor i ”fel” stadsdelar. De vinstdrivande skolorna etablerades möjligen från början av ideologiska drivkrafter, men de finns kvar tack vare den starka men subtila opinionen för självsegregering.
Själva vinstuttaget är på så sätt ett stickspår. Ett sätt för vänstern att polemisera i en fråga där man är bekväm, har övertaget och som anknyter till en klassisk ideologisk diskussion. Hemmaplan på alla sätt och vis.
Det är både svårare och mindre tacksamt att lyfta på täcket och undersöka vad det underliggande problemet egentligen är. Skulle man göra det så inser man snabbt att den stora skillnaden i skolresultat, visserligen förstärkt av friskolorna, i själva verket beror på att en stor andel av elevkullarna i dag kommer från hem med föräldrar födda i utlandet. Kombinationen låga svenskkunskaper från hem och förskola blir tydlig i grundskolan.
Hur ska barn som gått i förskolor där ingen pratar svenska, knappt ens personalen, kunna få samma start i livet som de barn – infödda svenskar eller ej – som vuxit upp i områden där majoritetsbefolkningen dominerar? Skolan kan kompensera för den oundvikliga ojämlikhet vi bär med oss hemifrån, men skolan kan inte förändra allt.
Högern har ett motsvarande stickspår till vänsterns friskolevinster. Det stavas Morgan Johansson (S). Den ständigt krängande och arrogante socialdemokratiske justitieministern som trots att han suttit vid makten i åtta år inte har kunnat stävja gängvåldet, de frekventa skjutningarna (som nu sprids till landsbygden), sprängdåden eller någon av de andra våldsamma brott som plågat Sverige.
Johansson har duttat här och där. Inte sällan har han varit några steg efter borgerligheten som hela tiden krävt straffskärpningar, mer resurser till polis- och rättsväsende och andra välbehövliga åtgärder. När han inte har skjutit ifrån sig ansvar har hans svar på situationen i Sverige varit otillräckliga.
Men även om man skärpte straffen ytterligare några steg, vilket nog kan vara välbehövligt i ett land fyllt med straffrabatter, och öste pengar över polis och domstolar, så skulle man inte skruva igen kranen som hela tiden droppar med nya kriminella förmågor.
Det som är Morgan Johanssons ansvarsområde är att med hjälp av polis och rättsväsende hantera de konflikter, och konsekvenserna av dem, som redan existerar i Sverige. Hans möjligheter att förekomma dem är begränsade.
På samma sätt som friskolevinsterna är vänsterns hemmaplan så är rättspolitiken högerns dito. Ett område där man har en tydlig ideologisk linje och där motståndaren hela tiden måste försvara sig och retirera. Det är klart att man gärna återkommer till just den politiska konflikt där man har övertaget.
Men varken skolan eller rättsväsendet kan ändra det befolkningsunderlag som finns i Sverige. Demografin rår inte lärare och poliser på. De hör blott till ytterligare två yrkeskategorier som dagligen gör sitt yttersta för att hantera konsekvenserna av att den svenska befolkningen under ett antal decennier förändrats fundamentalt.
Denna förändring, på gott och ont, innebär en helt ny situation som fortfarande inte är helt överblickbar. Konsekvenserna är så vittgående att de politiskt hela tiden hamnar lite i bakgrunden. Fokus är hela tiden på symtomen. Träden skymmer så att säga konstant sikten för själva skogen.
Det är ett i svensk samhällsdebatt återkommande fenomen att man helst diskuterar det som ligger närmast tillhands och där det finns ett tydligt föremål för diskussionen: de vinstdrivande skolorna och deras ägare eller en tvär socialdemokratisk minister. Frågan blir hanterbar och problemet kanske kan lösas: Förbjud vinsterna och sparka Johansson så är mycket vunnet.
Men huvudfrågorna förblir obesvarade: Hur ska Sveriges tidigare naturliga förmåga att assimilera nya svenskar återupprättas? Hur ska Sveriges mottagande av nyanlända ställas i direkt proportion till vårt samhälles kapacitet att absorbera dem?
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
