Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Det ängsliga sneglandets väg

Liberalerna borde rakryggat ha stått upp för sina beslut och att ställt upp för en skicklig medarbetare som Cecilia Wikström. Det hade väckt mer respekt.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Mitt tidigare parti Liberalerna har det inte lätt. Inte bara för att väljarna flytt ett parti som gjort avståndstagandet från ett annat parti till sin allt överordnade fråga och därför lämnat alliansen, utan också för att man verkar ha tappat riktning och stadga.

Liberalernas riksmöte förra helgen kom att präglas av personturbulens. Partiets EU-parlamentariker Cecilia Wikström ströks som första namn till EU-valet efter "SVT:s avslöjande om att hon får 70 000 i lön för sina styrelseuppdrag i Beijer-Alma och Elekta", som det stod att läsa i Dagens Nyheter. Något egentligt avslöjande handlade det inte om eftersom Cecilia Wikströms styrelseuppdrag var kända. Liberalernas partistyrelse var nämligen informerad sedan ett år. Inte nog med det - partiledaren Jan Björklund hade gratulerat till uppdragen.

Men så blev frågan medial och då ändrade partiledare, partistyrelse och valberedning plötsligt uppfattning. Uppdragen i styrelserna och EU-kandidaturen var inte längre förenliga. Cecilia Wikström uppmanades att välja mellan att vara toppnamn på Liberalernas EU-vallista och att behålla de två styrelseuppdragen. När hon vägrade att välja, utan hävdade att politiken och styrelseuppdragen var förenliga, petades hon.

Maria Arnholm, Liberalernas partisekreterare, som har haft åtskilligt att förklara det senaste halvåret, hävdade att Cecilia Wikström "valt att behålla styrelseuppdragen". Cecilia Wikström är av en annan uppfattning:

– Partistyrelsen har avsatt mig. Jag vill understryka att jag varken har valt det ena eller det andra, sa hon vid en pressträff.

Cecilia Wikström sa också att hennes uppdrag var helt enligt regelverket:

– Partiet visste om mina uppdrag...Många andra politiker har liknande uppdrag men det utbröt moralpanik och man tyckte plötsligt inte att mina uppdrag passade... för att tidningarna skrev om det.

Liberalernas avgående ledare Jan Björklund, som i ett år uppenbarligen hade tyckt att uppdragen varit både hedrande och förenliga med Wikströms politiska gärning, uttryckte förra lördagen sin besvikelse:

– Jag är besviken på att hon inte ser målkonflikten som alla andra ser, sa han.

Men alla andra ser inte målkonflikten, inte ens hans partifränder.

– Det är ett påhitt att det skulle vara moraliskt förkastligt och att man inte skall kunna kombinera att vara EU-parlamentariker med styrelseuppdrag. Jag förstår inte vad problemet skulle vara. Är det att säkerställa att en person inte tjänar över en viss summa. Om man är upprörd över att människor har mycket pengar får man diskutera skattesystemet, sa Liberalernas tidigare partiledare Maria Leissner.

Liberalen och ordföranden i 2104 års Demokratiutredning Olle Wästberg skrev i en debattartikel i Dagens Industri att "sidouppdrag berikar politiken". Han menar att professionaliseringen av politiken "medför isolering och elitisering. Det är en av förklaringarna till att klyftorna mellan väljare och valda ökar, något som vi kunde konstatera i Demokratiutredningen", skrev Wästberg.

Partisekreterare Arnholm "förklarade" målkonflikten som en förtroendekonflikt:

– När man är förtroendevald är det viktigt att det inte kan råda några tvivel om vems intressen man representerar när man stiftar lagar. Vår bedömning när det gäller hennes position i bolagen, varför de rekryterat henne och nivåerna på arvodena är att det riskerar att bli en förtroendeklyfta.

Den klyftan är redan så djup och vid att partiet i fler opinionsundersökningar ligger under riksdagsspärren, främst därför att Liberalerna under regeringsbildningen av många uppfattats som opålitliga och manövrerande. Att plötsligt peta en av partiets toppar därför att den påstådda målkonflikten nått ut i offentligheten lär inte ändra bilden eller öka förtroendet.

Partiledningen kunde ha valt en annan väg och sagt:

"Vi känner till och har godkänt uppdragen. Vi anser fortfarande att uppdragen som EU-politiker och styrelseledamot i det två bolagen går att förena. Vi tror att det är bra att politiker får insikter i företagande och att företag får insikter i politikens värld. Vi känner Cecilia Wikström som en utomordentligt kunnig och duglig politiker med hög integritet och gott omdöme och är övertygade om att hon kan hantera eventuella målkonflikter."

Att rakryggat stå upp för sina beslut och att ställa upp för en skicklig medarbetare skulle ha väckt mer respekt än att ängsligt rycka undan mattan så snart det började blåsa snålt i spalterna!

Egentligen handlar Wikström-affären om integritet. Integritet är att stå för sina åsikter även när det kostar, att vara obrottsligt trogen sina idéer, tankar och ideal också när det är obekvämt, att inte kompromissa med det man anser vara rätt oaktat påverkansförsök, att inte falla undan hur mycket det än stormar.

Integritet handlar däremot inte om att gömma sig för påverkan, intryck, utmaningar eller konflikter. Politiker måste tillåtas vara en del av andra sammanhang än politikens, så länge man absolut öppet redovisar vilka uppdrag man har.

Cecilia Wikström har vägrat att acceptera Liberalernas syn därför att hon tycker att hon har rätt. Hon har tagit striden och förlorat den. För det är hon värd beundran!

- Jag tycker om när både människor och organisationer har en ryggrad och står fast, sa Cecilia Wikström, med tydlig adress!

Själv har hon stått fast, hon har visat att hon har den integritet som hade gjort det fullt möjligt att verka både i EU-parlamentet och i två bolagsstyrelser samtidigt. Hon har i handling visat att hållning och principer är viktigare för henne än EU-lönen.

Liberalerna däremot har varken visat fasthet eller integritet utan ängsligt hukat sig i tron att det är så man skapar förtroende.