Brexit, vad handlar det om egentligen? Den som tror att Storbritanniens utträde ur EU rör sig om en politisk och juridisk process där en part valt att lämna ett samarbete har fel. Det har aldrig bara handlat om det. Många ser omröstningen som ett tecken på antiliberala krafters framfart i västvärlden.
Den förre EU-kommissionsordföranden Jean-Claude Juncker har exempelvis sagt att britterna bara bryr sig om ekonomi, inte om värderingar.
Enligt EU är brexit nu till och med att betrakta som en naturkatastrof. Unionen vill ta pengar från en krisfond, som egentligen är tänkt att användas i händelse av kraftiga stormar, jordskalv och bränder, för att städa upp i brexitröran. För rörigt är det, och det finns ett antal uppfattningar om brexit som förtjänar att ifrågasättas.
En av dem är att det skulle vara den tidigare premiärministern Theresa Mays fel alltihopa. I tre omgångar försökte hon, förgäves, få parlamentet att stötta hennes avtal. Men hon slets itu från flera håll – dels behövde hon hantera de ledamöter som tyckte att hennes avtal var för vaga, dels de hårdkokta brexitörer som ansåg att hon borde ha satt åt EU hårdare.
Ansvaret faller rimligtvis lika mycket på parlamentet som på premiärministern, som just är premiärminister och inte trollkarl.
Mays efterträdare Boris Johnson verkar inte ha det lättare, trots ett glatt humör. Under tisdagen (3/9) förlorade han en omröstning i parlamentet, vilket antagligen kommer att tvinga honom att inte lämna EU utan ett avtal.
Johnson har sagt att han tänker kasta ut de konservativa ledamöter som gick emot honom. Han har också sagt att han vill ha ett nyval om parlamentet inte låter honom lämna EU den sista oktober. Socialdemokratiska Labour lutar dock åt att rösta emot ett sådant förslag.
Partiledaren Jeremy Corbyn gnäller på regeringen, men nu vill han plötsligt inte möta väljarna, antagligen för att han förstår att han inte skulle göra det bättre själv. Det är smått pinsamt.
Om det blir ett nyval är i skrivande stund oklart.
En annan missuppfattning om brexitfarsen är att EU:s förhandlare haft ett enormt tålamod och inte kan ges del av skulden till att EU-utträdet dragit ut på tiden. Men det finns alltid två parter i en förhandling. Attityden från EU:s sida har ibland varit snarstucken. Exempelvis har Storbritanniens ambition att stanna i frihandelsområdet – vilket både Storbritannien och EU skulle tjäna på – men inte tillåta fri rörlighet för EU-medborgare avvisats av unionen. Detta eftersom EU anser att fri rörlighet av människor och av varor är två sidor av samma euro.
Men Storbritannien ska ju lämna den europeiska unionen. Varför inte teckna ett avtal som båda parter tjänar på?
Detta leder till ett annat problem: gränsen mot EU-landet Irland. EU har föreslagit att Nordirland ska behålla frihandeln med EU och att tullkontrollerna ska ske mellan Nordirland och övriga kungadömet. I praktiken innebär det att EU sätter sig över den nationella suveräniteten. Boris Johnson är motståndare till detta eftersom han menar att det hotar freden på Irland.
Ytterligare en myt är att kaoset skulle ha ändrat brexitopinionen i någon större mening, och att det därför inte är legitimt att lämna EU. Men opinionen är hyfsat stabil. Tre av fyra britter anser att de är ungefär lika säkra eller säkrare på att de röstade rätt i omröstningen 2016, enligt Yougov.
Att den kaosartade processen kring EU-utträdet skulle ha förändrat väljarnas inställning och att det är ett skäl för en ny omröstning, vilket brittiska Liberaldemokraterna driver, är alltså inte helt sant. Inte heller är det sant att Boris Johnson skulle sakna demokratisk legitimitet eftersom han inte blivit direktvald av folket.
Hans parti lyckades bilda regering efter senaste valet. När May avgick blev han vald av partimedlemmarna. Så fungerar parlamentarism.
Ingen önskade sig detta. Det hade varit mycket bättre om britterna hade röstat för att stanna, och EU i tid hade lyssnat på den EU-kritiska opinionen. Nu är det som det är, men det är knappast någon naturkatastrof.
