Det är ändå något som skaver med IS-barnen

Lek med tanken att svenska tidningar sommaren 1945 varit fyllda med reportage om de SS-frivilligas barn. Inga rationella argument skulle helt kunna frigöra oss från känslan att något var fel med den prioriteringen.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

I veckan har det gått 74 år sedan en av historiens värsta mördarregimer kapitulerade. Den 8 maj 1945 räknas formellt som slutpunkten för andra världskriget och Nazitysklands undergång.

Tänk er nu att vi går till pressarkivet för att läsa om vad svenska tidningar skrev sommaren 1945, några månader efter att de ohyggliga brotten mot mänskligheten blivit uppenbara för alla.

Låt oss säga att vi upptäcker att tidningarna i hög grad är fyllda med reportage om barnen till de svenska SS-frivilliga som blivit kvar på östfronten. Vi läser ledarsidor som kräver att svenska staten aktivt måste hämta hem dessa barn, och i praktiken även deras föräldrar. Ett konstigt fokus kan tyckas, rentav stötande enligt min mening.

ANNONS

Om dessa SS-barn ägnades mer spaltutrymme än de judiska offren för nazisternas framfart, varav många just var barn, så skulle det ligga nära till hands att dra slutsatsen att den svenska opinionen, eller åtminstone dess företrädare, var färgade av tyskvänligt medlöperi och känslokyla.

Men nazisternas barn är ju svenska medborgare kanske ni nu invänder. De är födda av svenska föräldrar, några av dem till och med i Sverige. Detta till skillnad från de judiska barnen, även om de far lika illa i olika uppsamlingsläger i Polen och Ukraina. Att de senare fått se sina föräldrar brutalt torterade och avrättade – i vissa fall brända levande till döds av bland annat just de SS-frivilliga - är förstås beklagligt. Men det är trots allt inte en fråga för den svenska staten. Det är däremot soldaterna, som vi nu måste ta hem – man kan ju inte ta föräldrarna från deras barn. Föräldrarna bör få rehabilitering. Det är det bästa för samhället.

I princip är det förstås så, erkänner jag. Svenska staten har främst förpliktelser mot sina egna medborgare och barn är juridiskt sett att betrakta som oskyldiga även om de indoktrinerats in i sina föräldrars fasansfulla värderingar. Är de över 15 år kan möjligen dömas för brott de begått. En tonårspojke är i praktiken vapenför och nazisterna lät ju som bekant även unga pojkar delta i försvaret av dödsriket när läget mot slutet blev helt desperat.

ANNONS

Ja, i så fall får vi döma dem i Sverige, svarar ni. Att bevisläget är obefintligt är inte mycket att göra åt. Det är ju ändå barn, barn som påminner om våra egna.

Ni har förstås rätt. Det hela är mycket förnuftigt. Principer är principer. Inte kan vi låta vår avsky mot nazisterna gå ut över deras barn. Och även om en del av dem är i övre tonåren så är det ju ändå barn vi talar om. Vi kan ju egentligen inte heller veta vad deras föräldrar gjort sig skyldiga till. Bevisen är som sagt knappa eller obefintliga. I en rättsstat måste de ses som individer, oskyldiga till motsatsen är bevisad. Visserligen har de som vuxna medvetet rest ner till en av historiens värsta slaktplatser för att delta på slaktarnas sida, men just den här personen kan ju ha jobbat som sjukvårdare eller hållit sig i bakgrunden. Det vet vi inte. Att ansluta sig till SS var heller inte olagligt enligt svensk lag.

Jag blir svarslös. Avsky och vrede är ju en dålig sak har jag fått lära mig. Speciellt när det riktas mot grupper. Det är att generalisera. Att gå på känsla. Vi måste kontrollera våra känslor. Inte slå tillbaka urskillningslöst. Ändå är något som skaver. Något som skaver med detta fokus på SS-barnen.

ANNONS
comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS