Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 Bild: Stefan Berg
Bild: Stefan Berg

Peter Hjörne: Den vanliga verklighetens logik

Sverige kan inte ha en regering där varken det ledande partiet eller dess stödpartier tror på vad den gör.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det är budgettider, närmre bestämt statsbudgettider. Det är inget särskilt med det. Det är det alltid vid den här tiden på året.

Men det är något särskilt i år. Regeringen lägger nämligen fram en budget som den till stora delar ogillar, stödd av två partier som inte heller tycker om delar av budgeten. Idoga försök görs att normalisera denna märkliga och i grunden osunda politiska konstruktion och att profilera januariöverenskommelsen som en framgång för "den breda mitten".

Men det finns ingen "bred mitten". Det finns en ohelig allians skapad, inte för att L, C, S och MP har särskilt mycket gemensamt eller för att de är för samma saker, utan för att de gemensamt är emot något, nämligen Sverigedemokraterna.

Stefan Löfvens och hans partikamrater var tydligt för något - nämligen regeringsmakten. Den är så viktig för Stefan Löfven att han till och med är beredd kompromissa med rörelsens kärnfrågor och ideologi när han gick med på att "ta från de fattiga och ge till de rika" och slopa värnskatten.

Samtidigt lyckades Stefan Löfven med något han arbetat hårt för - att splittra borgerligheten. Men inget av detta handlar om ideologi eller politiskt innehåll. Det handlar inte om riktning, sammanhållen regeringspolitik eller djärv reformvilja, bara bibehållen makt.

De andra januaripartierna har den senaste tiden fått tillfälle att visa upp vad de åstadkommit med överenskommelsen genom att i förväg presentera olika delar av budgeten. En hel del är bra, det skall inte förnekas, men i längden kan Sverige inte ha en regering som inte tror på vad den gör, med stödtrupper som inte tror på den regering de stöder.

Det finns stora, viktiga och svåra frågor att ta itu med. Det finns stabila majoriteter för att ta sig an de stora utmaningarna i välfärden och i migrationsfrågan. Det kommer emellertid inte att ske därför att januaripartierna bestämt sig för att Sverigedemokraterna "inte finns". Men SD finns och får allt mer stöd. Beröringsskräcken har varit, och är kontraproduktiv.

Att bemöta och motarbeta ett parti som Sverigedemokraterna görs alltså inte genom förnekelse och besvärjelser utan genom att lyssna till medborgarna, förstå deras verklighet och ta det som oroar dem på allvar. Att argumentera i sak med respekt är givetvis både mer anständigt och effektivt än att fördöma och etikettera dem som röstar på SD, även om man som jag inte känner sympati med partiet.

När regeringen nyligen bjöd in alla partier utom Sverigedemokraterna till samtal om hur man skall bemöta gängkriminaliteten begick regeringen ett taktiskt och demokratiskt misstag.

Beslutet kritiserades av Moderaterna och Kristdemokraterna men faktiskt också av Centern och Liberalerna, som ju egentligen inte till något pris vill ge SD inflytande. Regeringens agerande kom på nytt att sätta Sverigedemokraterna i centrum av den politiska diskussionen.

Åtskilligt tyder på att attityderna till Sverigedemokraterna håller på att mjukna. Moderaterna valde, efter att SD ställts vid sidan av samtalen om gängkriminaliteten, att sondera om SD stödde de moderata förslagen till åtgärder. Ebba Busch Thor lunchade i somras med Jimmie Åkesson.

En opinionsmätning av Ipsos, publicerad i Dagens Nyheter i veckan, visade att allt fler är positiva till förhandlingar och överenskommelser med SD. Bland moderata och kristdemokratiska väljare är det en klar majoritet. "Försöken att isolera SD har nått vägs ände", skrev regeringstrogna DN:s Ewa Stenberg i en kommentar. Egentligen borde ingen vara förvånad. Man kan inte förbjuda åsikter man ogillar.

Jimmie Åkessons parti ångar på i opinionen. I GP:s senaste Sifoundersökning får Sverigedemokraterna rekordstarkt stöd med 20,2 procent, en ökning sedan valet med nära 3 procentenheter. Socialdemokraterna har tappat mest, 2,5 procentenheter men också Moderaterna backar. Båda partierna har förlorat många väljare till SD, som i själva verket till stora delar består av missnöjda före detta Socialdemokrater och Moderater.

Moderaterna verkar ha återfått fotfästet, blivit tydligare och har tagit tillbaka väljare från KD. Socialdemokraterna däremot är fjättrade vid januariöverenskommelsen. Det vore bra för alla, för hela det politiska livet, om S åter kunde bli ett tydligt, ideologiskt och pragmatiskt parti - ett parti man kan förhålla sig till. Nu har partiet blivit så otydligt att det är sin egen opposition.

Skälen till framgångarna för SD och väljarströmmarna från M och S är många men främst att de två sistnämnda partierna misslyckas med migrations- och integrationspolitiken och att de inte tagit våldsutvecklingen och gängkriminaliteten på tillräckligt allvar.

I de frågorna uppfattar många väljare att SD har en bättre politik. Väljarnas förflyttningar beror inte på dumhet, rasism eller en "våg av högerpopulism". Väljarna lämnar helt enkelt partier som man inte anser håller måttet och går till andra som har större trovärdighet i viktiga frågor. Och de betackar sig för mästrande tillrättavisningar, pekpinnar och beskyllningar.

Väljarna kommer att fortsätta att gå till de partier som de uppfattar har en konsekvent och trovärdig politik för att lösa problemen i välfärdssystemen, som tar itu med gängkriminaliteten, som för en stramare och mer ansvarsfull migrationspolitik, som sätter in kraftfulla åtgärder mot segregationen och som hjälper de många kommuner vars ekonomier håller på att haverera.

Det är verkligheten och den är, tvärtemot vad många säger, inte ny. Den har funnits länge. Det är bara det att åtskilliga opinionsbildare och politiker ogillat den, inte sett den - och dessutom saknat GPS för att navigera rätt.