Av en slump råkar jag se ett gammalt reportage på Youtube. Det är nyhetsbyrån AP som följer Storbritanniens kronarvinge, prins Charles, under hans statsbesök i Jugoslavien 1978. Medan prinsen stiger av det kungliga planet i ett soligt Dubrovnik berättar den brittiska speakerrösten om det ”spontana och entusiastiska” mottagandet.
Vi får sedan följa prinsen när han guidas runt i historiska och natursköna miljöer, talar med gamla partisaner från kriget, ser folkdansuppträdanden och förstås träffar den åldrande krigshjälten och diktatorn Josip Broz Tito. Reportern låter oss veta att Jugoslaviens socialistiska regering lyckats förena bevarandet av ”gamla beundransvärda drag från det gamla Jugoslavien” med modernisering av landet. Mötet mellan prinsen och diktatorn beskrivs som en ”stor succé”. Hela reportaget är tonsatt med dramatisk musik.
Statsbesök är en egen genre. Men skildringen är ändå representativt för tiden. I exempelvis ett BBC-inslag från 1970-talet, som också återfinns på Youtube, berättas hänfört om byggandet av Göteborgs satellitstäder, det vill säga miljonprogrammet, som höjden av modernitet, effektivitet och framtid där varje hemmafru har fyra timmar i veckan avdelat till sig i tvättstugan.
AP var och är världens största nyhetsbyrå och BBC det ledande public service-bolaget. Den världsbild som dessa mediejättar förmedlade formade miljontals människor. Det är lätt att konstatera i efterhand att den ofta var förljugen och att den totalt okritiska tonen skulle vara omöjlig idag. Samtidigt är det svårt att undkomma känslan av den trygghet och struktur som förmedlades. Världen framstår som ordnad, förnuftig och framåtskridande. Väldigt lite behöver förklaras eller problematiseras.
Svensk TV var förvisso lite mer grådaskigt socialrealistisk än sina anglosaxiska motsvarigheter. Men även det förmedlade sin egen underliggande trygghet. De flesta problem antogs ha sin lösning.
Ändå förknippar vi gärna 1960- och 1970-talen med en stark samhällskritik. Men man bör då komma ihåg att kritiken främst hade sin förankring bland akademiker och studenter. Det är kanske inte så konstigt att de reagerade mot en officiell verklighetsbeskrivning som var så tillrättalagd. Men det stora flertalet befann sig inte på något upproriskt universitet och hade bara tillgång till TV-nyheterna eller högst en dagstidning.
De senaste 40-50 åren har medielandskapet förändrats i grunden. Det kritiska perspektivet från 68-generationen har slagit igenom på bred front. Journalister förväntas inte längre förmedla ett officiellt narrativ – även om de ofta anklagas för att göra det av en publik som blivit mer misstrogen. Att världen är komplex och måste förklaras har blivit en självklar grundtes. Men den stora förändringen beror på tekniken. Antalet mediekanaler har mångdubblats, och därmed också antalet infallsvinklar och perspektiv. Var och en kan nu göra sin röst hörd.
Den trygga, självklara världsbilden som förmedlades på 1970-talet, av vad som i praktiken var mediemonopol, har helt gått upp i rök. Det kan ses som ett framsteg för det kritiska tänkandet. Men det kan också ses som en förklaring till den allt starkare misstron mot officiella berättelser och sökandet efter nyheter och åsikter som bekräftar den egna världsbilden. För det är långt ifrån säkert att vi på ett psykologiskt plan och i längden står ut med det kritiska förnuftets alla invändningar och perspektiv. Många byter då bort den inre splittringen mot yttre polarisering och börjar drömma om en värld där bara den egna berättelsen finns att tillgå.
