Vad krävs för att bli integrerad i ett samhälle? Den enskilt viktigaste faktorn torde vara språket. Enbart det är naturligtvis inte tillräckligt för en lyckad integration; en annan oumbärlig beståndsdel är jobb – och därmed förmågan att försörja sig själv. Även kunskaper om samhället, vilket även inkluderar dess värderingar, är betydelsefullt (även om de svenska värderingarnas existens och betydelse tenderar att vara omstritt i den svenska debatten om integration).
För att bli svensk på pappret krävs dock ingenting av ovanstående. Kraven som måste uppfyllas för att få bli svensk medborgare är att man kan styrka sin identitet, att man har permanent uppehållstillstånd (alternativt uppehållsrätt eller uppehållskort), att man bott i Sverige en viss tid (hur länge varierar beroende på omständigheterna men oftast är det fem år) samt att man levt ett skötsamt liv. Med skötsamt menas inte bara att man ska ha varit laglydig utan också att man inte ska ha haft skulder hos Kronofogden.
Ovanstående krav påminner om många andra länders, även om detaljerna skiljer sig åt. Men Sverige utmärker sig genom att inte ha några kunskapskrav, varken vad gäller samhället eller språket, överhuvudtaget. Något som, åtminstone vad gäller språkdelen, varit vanligt runt om i Europa i 20 år. Redan 1997 ställde 17 av 25 länder språkkrav (Sydsvenskan 5/8 2002).
Om vi tittar på hur det ser ut i dag i länderna närmast Sverige har såväl Finland, Norge, Danmark och Tyskland någon form av språkkrav. I Tyskland krävs detsedan år 2008även ett godkänt kunskapstest; där gränsen för godkänt går vid 17 rätt av 33 (SR 1/9 2008). Sammagälleri Danmark som förutom krav på språkfärdigheter har haftettmedborgarskapstest sedan år 2007,som moderniserades år 2012. Deras gräns för att få bli godkänd på kunskapstestet är emellertid betydligt strängare än Tysklands: 32 rätt av 40 (SvD 15/10 2015). Även Norge har ett test i samhällskunskap.
Därtill har flera av ovanstående länder även krav på att man ska kunna försörja sig själv sedan en tid för att få bli medborgare. I Danmark gäller kravet fyra år tillbaka i tiden. Detta kan tyckas vara exkluderande, vilket det de facto är; vad som ofta glöms bort i den svenska debatten är att det är precis det som är tanken med medborgarskapet. Det avgör vilka som ska omfattas av speciella rättigheter – varav rösträtt är den tyngsta – och därmed också vilka som inte ska omfattas av dem.
Rättigheter bör även innebära skyldigheter. Exakt vilken nivå av krav som är rimliga att ställa på potentiella medborgare är inte självklart; vilket illustreras av det danska kunskapsprovet somharkritiserats efter att många infödda danskar inte klarat av det. En variant av det danska provet (som sedan sågs över) innehöll bland annat frågor om 1800-talsbaletten Sylfiden och Olsen-filmerna (Sydsvenskan 13/6 2016). Allmänbildande fakta, men kanske är det inte krav på den typen av kunskap som Sverige borde ställa på aspirerande medborgare. Vad som däremot borde vara självklart är att ställa krav. Inte enbart vad gäller skötsamhet utan också när det kommer till språk och någon form av grundläggande kunskaper om samhället. Att det är exkluderande betyder inte att det är diskriminerande.
