I bland talar politiskt korrekta tyckare om att det inte längre finns någon speciell "svenskhet". Att det inte finns något som är typiskt svenskt eftersom Sverige numera är en smältdegel av olika kulturer och traditioner.
Och visst, det låter ju fint. Samtidigt går det ju inte att bortse från att vårt land i generationer präglats av ett visst sätt att leva och tro. Det finns en levande majoritetskultur. Helt klart är dessutom att det generellt sett finns en typisk svensk mentalitet. Det menar i alla fall Åke Daun, professor i etnologi vid Stockholms universitet, som länge forskat om svenskarna och deras levnadssätt. Ledarredaktionens utsända träffade honom i en typisk svensk miljö. Ett sommarfagert Stockholm.
Vad är då en svensk? Eller rättare sagt hur är en svensk?
- Svenskarna är ganska tystlåtna och inte så livliga. Ganska osociala. Det tycker i alla fall många invandrare från sydligare breddgrader, säger Åke Daun. Beteendet är en kvarleva från det gamla bondesamhället. Svenskarna lever i en jordbrukskultur och fortfarande går man hem när det blir mörkt. Det finns ingen gammal stadskultur på samma sätt som till exempel runt Medelhavet.
Åke Daun förklarar också att svenskarna naturligtvis uppfattas olika beroende på vem man frågar. Alla ser ju på främmande kulturer från sin egen horisont.
- Finnarna tycker till exempel att svenskar är väldigt pratsamma, säger han med ett leende.
Hur är då den svenska mentaliteten?
- Psykologiska studier har visat att svenskar är relativt introverta. Det kan bero på att det är så kallt stora delar av året att vi är hänvisade till att umgås inomhus.
Då får det inte plats särskilt många. Vuxna svenskar går ofta bara ut för att de har ett specifikt ärende. Svenskarna har dessutom ganska få nära vänner. Vänner som man ofta träffat tidigt i livet. Och de har svårt för att få nya vänner om det gamla umgänget försvinner, säger Åke Daun.
Det finns ju ett flertal personer som kommit hit från andra länder och som vittnat om hur svårt det är att komma svenskarna in på livet. På arbetet eller i skolan är alla trevliga och artiga men där går gränsen. Att det är så beror också på en gammal kvarleva från bondesamhället. För att skydda sig och överleva var man tvungna att hålla ihop mot det okända och annorlunda. Eftersom det bara är ett par generationer sedan man i massor övergav landsbygden för städerna så lever detta kvar. Därför gillar många fortfarande mest dem som är som en själv. De som har samma erfarenheter, samma åsikter och som skrattar åt samma skämt. Människor som är annorlunda, som skrattar för högt, pratar för mycket eller som framhåller sitt eget värde, skrämmer jantelagssvenskarna.
Vad finns det mer för skillnader mellan svenskar och människor från andra kulturer?
- I Sverige är det viktigt att hålla med, att blir bekräftad som en i gruppen. Gemenskap är ett av de ord som svenskar uppfattar som mest positivt. Därför diskuterar man till exempel bara politik med dem som tycker likadant som en själv. Det finns en stark önskan om att vara politiskt korrekt och att anslutas till den allmänna meningen. Att vara normal, säger Daun.
- I många andra länder är det tvärtom artigt att säga emot i en diskussion. Det visar att man är intresserad av det som sägs. Ofta är det någon som tar på sig uppgiften att vara "djävulens advokat" och man slänger ur sig argument för att se vad som händer. Och det kan man göra eftersom åsikter inte är lika hårt knutna till individen som de ofta är i Sverige. Det finns till exempel i Frankrike en lång tradition av att skilja på sak och person. Det gör man ofta inte i Sverige.
Enligt Åke Daun håller svenskarna dock på att förändras. Den yngre generationen pratar högre, snabbare och är inte rädda för att ta för sig och säga emot. Den senaste decennierna har det i storstäderna dessutom vuxit fram en livaktig stadskultur som i mångt och mycket liknar den runt Medelhavet. Det är som en revolution, menar Daun. Plötsligt är svenskarna ett modernt stadsfolk.
Fast en och annan knätofs lär vi väl behålla ett tag till för säkerhets skull.
