Aldrig är en människa så utsatt som när hon är gammal eller sjuk. Därför kan behovet av att kunna förstå och bli förstådd av den som (om)vårdar inte överskattas. En av Sveriges största yrkesgrupper utgörs av undersköterskor. Det är en emellanåt bortglömd kår som spelar en viktig roll för kvaliteten inom vård och omsorg. Men det är, visar utredningen ”Stärkt kompetens i vård och omsorg” (SOU 2019:20), också en yrkesgrupp med relativt utbredda kompetensbrister.
Enligt utredningen kan det ses som en konsekvens av att yrket länge varit oreglerat vilket resulterat i att vem som helst kunnat anställas som undersköterska med behörighet att genomföra vårdåtgärder trots avsaknaden av relevant utbildning. Den vanligaste kompetensbristen som pekas ut i utredningen rör bristande språkkunskaper. Bristen rör såväl den kommunikativa som den skriftliga förmågan samt hör-, läs- och ordförståelse.
Att konsekvenserna av samtal och möten med personal som inte behärskar svenska språket riskerar, inte minst för personer med nedsatt kognitiv förmåga, att bli allvarliga är inte svårt att räkna ut. Kravlösheten som länge fått råda på området säger något föga smickrande om synen på gamla och sjuka i Sverige.
Men det finns undantag. I Botkyrka kommun har vård- och omsorgsnämnden beslutat att man från och med 1 juli ska införa ett språktest, ett så kallat arbetsprov, för nyanställning i äldreomsorgen, LSS-verksamheten samt förskolan.
I en intervju säger nämndens ordförande Tuva Lund (S) att hon kommit till insikt om behovet av att göra något radikalt: ”Det handlar om att äldre ska få en trygg och bra omsorg, och att vi allmänt ska öka kvaliteten. /…/ Man har inte lagt tillräckligt stort fokus på språket vid rekrytering. Jag tror ofta att man underskattar omsorgsyrket och inte ger det den komplexitet som det har.”
Men det är inte bara i relation till de sjuka eller äldre som språket är centralt. Lund beskriver, vilket också framkommer i den refererade utredningen, hur bristande språkkunskaper riskerar att bli ett arbetsmiljöproblem: ”Vissa känner att de får ta ett större ansvar om de har kollegor som känner sig obekväma med att skriva.” (Dagens samhälle 6/5).
Situationen inom äldreomsorgen är komplex. Låga trösklar in till yrket ger låg status med hög personalbrist och personalomsättning som följd. När efterfrågan på personal är stor och yrket oreglerat kan nästan vem som helst få en anställning, också den som saknar goda språkkunskaper eller annan för ändamålet relevant utbildning. Det är en uppenbart ohållbar ekvation.
För ett land som Sverige, med en hårt reglerad arbetsmarknad, som dras med stor arbetslöshet bland utrikes födda, är jobb som kräver lägre kvalifikationer centrala. Sverige behöver fler sådana jobb, inte färre. Men det är inte detsamma som att exempelvis äldreomsorgen, som är tänkt att täcka behoven hos samhällets mest sårbara, ska omvandlas till en kravlös integrationslots. Språkkrav borde därför vara en självklarhet.
