Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Berlin är i praktiken Europas politiska kraftcentrum, trots det håller tyska politiker gärna en låg profil utåt. 

 
  Bild: Halvard Alvik/NTB scanpix/TT
Berlin är i praktiken Europas politiska kraftcentrum, trots det håller tyska politiker gärna en låg profil utåt. Bild: Halvard Alvik/NTB scanpix/TT

Håkan Boström: Den som styr Tyskland styr Europa

Tyskland går till val 2021. Nu till helgen avgörs vem som ska leda det dominerande partiet CDU. Hur den tyska borgerligheten utvecklas kommer på sikt påverka hela Europa.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Tysk politik bjuder inte på lika mycket dramatik som amerikansk. Men i september i år går landet till val och det har en avgörande betydelse vem som leder Europas mäktigaste land, inte minst sedan Storbritannien lämnat EU. Tyskland är inte bara Europas ekonomiska motor utan sätter, tillsammans med Frankrike, i hög grad den politiska agendan för unionen – om än ofta med betydligt mindre yviga gester än kollegerna i Paris.

Nu i helgen avgör Tysklands dominerande regeringsparti, kristdemokratiska CDU, vem som ska bli partiets nya ledare (det slutliga resultatet fastslås dock först den 22 januari). Annegret Kramp-Karrenbauer (AKK) valdes att efterträda Angela Merkel för bara två år sedan på partiledarposten, samtidigt som Merkel har suttit kvar som förbundskansler. AKK hann dock klampa i klaveret ett flertal gånger under sin korta tid vid makten. Redan efter några månader, i efterdyningarna till EU-parlamentsvalet, hamnade hon i en mediestorm för sin kritik mot olika ”influencers” på sociala medier som hon menade drivit en ensidig kampanj mot regeringen. Problemet var kanske främst hennes svårigheter att hantera kritiken.

Kramp-Karrenbauer meddelade sin avgång redan i februari förra året. Att valet av ny partiledare sker först nu beror på coronapandemin. Tre herrar kandiderar nu till hennes post: Armin Laschet, Norbert Röttgen och Friedrich Merz. Laschet räknas som favorit, men eftersom man tillämpar utslagsröstning till någon får över femtio procent av rösterna är det inte hugget i sten vem som vinner.

Valet handlar den här gången inte bara om vem ska leda CDU utan eventuellt också om vem som blir nästa förbundskansler och därmed ledare för Tyskland. Mycket talar nämligen för att CDU kommer leda regeringen även efter valet, även om det är oklart i vilken typ av koalition. Eftersom varken Vänsterpartiets motsvarighet – die Linke – eller Sverigedemokraternas motsvarighet – Alternative für Deutschland – anses salongsfähiga i Tyskland styrs landet sedan åtta år tillbaka av koalitionsregeringar över blockgränsen, något som närmast garanterar CDU regeringsposten.

Det ska i sammanhanget sägas att de tyska motsvarigheterna till V och SD avviker mer från mitten än i Sverige, inte minst när det gäller synen på Ryssland. Och även om starka krafter inom socialdemokratiska SPD vill bryta isoleringen av die Linke så är deras kanslerkandidat Olaf Scholz emot idén. Chanserna för de rödgröna att få egen majoritet är dessutom relativt små. De tyska gröna ser sig till skillnad från i Sverige inte heller som en del i ett rödgrönt block.

Angela Merkel har en mycket stark position i tysk politik. Armin Laschet försöker därför lansera sig som den som kan föra hennes arv vidare. Laschet är något av en traditionell högerpolitiker som prioriterar näringslivsfrågor och handel, samt ett starkt försvar. Liksom Frankrikes president Macron vill han stärka stabiliteten i Nordafrika och Mellanöstern genom att EU engagerar sig mer i olika samarbeten i regionen. Han förespråkar även en restriktiv EU-baserad invandringspolitik.

Även om Laschet skulle ta hem ordförandeskapet i CDU är det dock ändå inte säkert att han blir partiets kandidat till den viktiga Förbundskanslerposten. Det spekuleras nämligen i att CDU kan välja att nominera det bayerska systerpartiet CSU:s ledare Markus Söder istället, delvis beroende på hur det går för CDU i delstatsvalen under våren.

Söder är på många sätt en mer dynamisk och fritänkande politiker än CDU-kandidaterna och har större popularitet. Söder är folkligt konservativ, har uttalat skepsis mot EU:s överstatliga ambitioner i samband med Greklandskrisen och skarpt kritiserat Merkels migrationspolitik. Samtidigt är han tolerant i personliga livsstilsfrågor och har öppnat för ett regeringssamarbete med de gröna på nationell nivå (i likhet med den konservativa kollegan Sebastian Kurz i Österrike).

En koalition mellan KD och MP är närmast otänkbar hos oss. Men möjligen visar exemplen Tyskland och Österrike att den ökande polarisering i form av "kulturkrig" kring identitetsfrågor och tydlig blockbildning som kommit att utmärka de anglosaxiska länderna, och även Sverige, inte är någon naturlag.

Det återstår att se om Tyskland kan undvika polariseringen på längre sikt. Men än så länge har grannen i söder på många sätt en mer seriös och mångfacetterad ton i den offentliga debatten – det gäller både vänstern och högern – där sakpolitiken får större utrymme. Tyvärr är det nog en delförklaring till det låga intresset för tysk politik här hemma.