Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Aleksandra Boscanin: Den sista höstbudgeten

Skulle vi nästa år få en borgerlig regering som inte ens kan tänka sig att samtala med Sverigedemokraterna lär SD knappast villkorslöst stödja Alliansen vid en eventuell misstroendeförklaring från Socialdemokraterna.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Under torsdagen samlades regeringen på Harpsund för att prata om förutsättningarna för höstbudgeten. Det kommer att bli mandatperiodens sista höstbudget och att den kommer innehålla satsningar på de väljargrupper vars röster regeringen hoppas kunna vinna i nästa års val är ingen vild gissning. Även om det finns möjligheter att göra mindre satsningar i vårändringsbudgeten nästa år är detta regeringens sista chans att infria de stora löften som gavs i förra valrörelsen och som ännu inte uppfyllts. 

Även om alla detaljer ännu inte är spikade – åtminstone inte officiellt – så är stora delar av budgetens innehåll kända sedan tidigare. Nyligen slöt regeringen en överenskommelse med Moderaterna och Centerpartiet som innebär att försvaret ska få ytterligare 2,7 miljarder kronor. 

Det är ett välkommet tillskott, men som ledarsidan tidigare skrivit kommer försvaret även fortsatt att vara underfinansierat i relation till behoven (15/8). Den ambition som Moderaterna lanserade tidigare i veckan, att försvarets budget om tio år ska motsvara 2 procent av landets BNP, bör även bli regeringens ambition.

Vidare kräver regeringen att fler brott klaras upp och tilldelar Polismyndigheten 2 miljarder kronor i höjda anslag. Att allt färre brott klaras upp är en oacceptabel utveckling. Poliskrisen handlar emellertid kanske minst lika mycket om organisation som om bristande resurser. Enbart mer pengar kommer därmed inte vara tillräckligt för att ge ett tillfredsställande resultat. Regeringen vill inte heller öronmärka pengar för högre polislöner, något som vore en viktig del i att förbättra polisernas arbetsvillkor och få fler att stanna i yrket.

Man kan anmärka på att satsningarna på försvaret och polisen inte är tillräckliga, men att satsa på dessa myndigheter är i sig inte särskilt kontroversiellt givet hur situationen ser ut. Den stora konfliktlinjen utgörs av skattepolitiken. Som bekant hotar Allianspartierna att väcka misstroende mot ansvariga statsråd om inte tre aviserade förslag dras tillbaka: Höjda marginalskatter genom att brytpunkten för när statlig skatt ska betalas inte skrivs upp, hårdare skatt för fåmansbolag samt flygskatt. De ministrar som sitter löst är näringslivsminister Mikael Damberg (S), finansmarknadsminister Per Bolund (MP) och Tomas Eneroth (S) som ersatte Anna Johansson (S) som infrastrukturminister.

Detta har upprört finansministern som först hävdade att agerandet är oansvarigt och kan skapa kaos, för att sedan inte utesluta att det egna partiet kan komma att agera likadant under en borgerlig regering (Expressen 19/8). Det är märkligt att först fördöma något så hårt, för att sedan hota med att göra samma sak. Allianspartiernas taktik må vara något oortodox – det hade på många sätt varit bättre att utmana regeringen genom att lägga en gemensam budget – men faktum återstår: Det finns en majoritet i riksdagen som tydligt är emot ovan nämnda förslag. Då är det rimligt att de stoppas, oavsett färg på sittande minoritetsregering.

Att de borgerliga partiernas agerande kan anses vara rimligt ändrar däremot inte på det faktum att de själva skulle vara utsatta i en liknande situation. Precis som nu lär Sverigedemokraternas stöd vara nödvändigt för att framöver kunna få igenom ett misstroende. Hittills har SD gått på Alliansens linje – men det har handlat om att partiet vill försämra regeringens förutsättningar att regera snarare än att det velat stödja allianspartierna. Skulle vi nästa år få en borgerlig regering som inte ens kan tänka sig att samtala med Sverigedemokraterna lär SD knappast villkorslöst stödja Alliansen vid en eventuell misstroendeförklaring från Socialdemokraterna. 

Genom att hota med att väcka misstroende i stället för att lägga en gemensam budget har Alliansen vunnit sig lite tid. Men frågan om hur Sverigedemokraterna ska hanteras återstår, och kommer inte bli mindre viktig i takt med att valet närmar sig.