Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Bild: Ernst Henry Photography

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Den seglivade höger-vänsterskalan

Trots att begreppen "höger" och "vänster" är väldigt svepande och föränderliga så spelar de en central roll i den politiska debatten. Eller kanske snarare just därför.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det blåser högervindar i Sverige. Enligt SOM-institutet i Göteborg, som presenterade sina siffror i veckan, placerar sig fyra av tio svenskar till höger, medan ungefär var tredje står till vänster. I över tio år har andelen som säger stå till höger varit större än den som säger sig stå till vänster.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Sveriges riksdag består till 60 procent av icke-socialistiska partier, 64 procent om Miljöpartiet räknas in. Den tredjedel som kallar sig vänster i befolkningen motsvarar med andra ord rätt bra stödet för Vänsterpartiet och Socialdemokraterna.

Men detta betyder som sagt inte att 60 procent räknar sig själva till ”högern”. De 40 procent som kallar sig höger – är faktiskt något mindre än det sammanlagda stödet för Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna: Den konstellation som allt oftare benämns ”högerblocket”.

SOM-institutets siffror visar på en tredelning av befolkningens politiska sympatier. Den politiska ”mitten” – de som varken ser sig som höger eller vänster – utgör mellan en fjärdedel och en tredjedel av väljarna. En siffra rätt så konstant över tid sedan 2006.

Nu är det inte så att de så kallade mittenpartierna – Centern och Liberalerna – främst har väljare som ser sig som ”mitten”. Enligt SVT VALU:s undersökning i samband med valet så betecknar sig två av tre L-väljare som höger. Knappt sex av tio C-väljare gör detsamma – för övrigt samma siffra som för SD-väljarna. Men trenden är tydlig. I de tre senaste valen har andelen C och L-väljare som betecknar sig som höger minskat. Om samarbetet med S-Mp-regeringen håller i sig lär den utvecklingen fortsätta.

Statsvetarna på SOM-institutet spekulerar även i att den nya ”Gal-Tan”-skalan (starkt förenklat fångar den motsättningen mellan individuellt självförverkligande/förståelse/tolerans kontra ordning/säkerhet/normer), är på väg att införlivas i höger-vänsterskalan.

Egentligen är detta en funktion av simpel psykologi och matematik. En svensk regering måste söka stöd hos en majoritet av riksdagens ledamöter. I detta enkla faktum återfinns en huvudförklaring till att politiken gärna delar upp sig i två block längs en skala. Kombinera det med människans psykologiska drivkraft att förenkla en komplex verklighet till enkla motsättningar och vips: höger-vänsterskalan (åter)uppstår!

Uppdelningen i ”höger” och ”vänster” är i sig ganska klumpig. Det finns en anledning till att statsvetarna själva nästan aldrig använder dessa termer som analysverktyg. Forskare vill ha precisa begrepp. Höger och vänster fungerar så bra som identitetsmarkörer just för att de inte är preciserade begrepp. De fångar en känsla och de kan fyllas med olika innehåll i olika tider.

En gång i tiden – för ungefär ett sekel sedan – var höger detsamma som en samhällsbevarande överhet, medan vänstern gjorde anspråk på att företräda arbetarklassen och de kämpande massorna. Naturligtvis var detta aldrig 100 procent i överensstämmande med verkligheten. Men i stora drag var det övertygande.

Sedan ändrade både högern och vänstern karaktär. Högern övergav succesivt sitt konservativa grundcredo – från att fram till 1950-talet streta emot moderniseringen, storskaligheten och det organiserade samhället – till att under 1990-talet bli den starkaste tillskyndare av utveckling, modernisering, EU och ny teknik. En process som fortgick i flera steg. Egentligen en enorm positionsförflyttning som delvis dolts av att ”högern” och Moderaterna hela tiden arbetat för sänkt skatt och varit emot socialdemokraternas maktinnehav.

Vänsterns förändring från 1960-talet och framåt är inte mindre spektakulär. I stora delar av västvärlden har den infödda arbetarklassen övergett vänstern i takt med att den slutat att primärt vara ett parti för arbetare och istället blivit ett parti för akademiker och minoriteter. Ofta med ett starkt fokus på normkritik. Gamla marxister göre sig icke längre besvär. Sverige går i samma riktning, om än med viss eftersläpning.

Vänsterns och den gamla högerns positionsförflyttningar sedan 1960-talet är huvudförklaringen till uppkomsten av en ”ny höger”: den omtalade konservativa, högerpopulistiska reaktionen. En reaktion som nu sakta transformerar och klyver den traditionella högern.

Höger-vänsterskalan är dynamisk. Men en sak är säker. Begreppen höger och vänster är alldeles för praktiska som ideologiska behållare för att undvaras.