Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Den säkra asylprövningen är en illusion

I många fall kan det vara svårt att avgöra vem som har tillräckliga skyddsbehov för att få stanna i Sverige. Ett kvotsystem vore ärligare, rättvisare och mer effektivt.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Hur avgör man om någon är kristen? Speciellt om denne någon fram till nyligen inte alls var det? Utgår man från den inre övertygelsen, snarare än från kulturell kunskap, torde det vara omöjligt. Ingen av oss är tankeläsare. Men vilka är de rätta kunskaperna? För att visa på godtycket i Migrationsverkets bedömningar av konvertiter har en pastor i Uppsala konstruerat ett "kristendomstest" med kunskapsfrågor, som fått stor spridning. En kampanj för en generösare flyktingpolitik av det slag vi sett många gånger förr.

Migrationsverket tillbakavisar kritiken. De menar sig göra en helhetsbedömning av individens inre övertygelse och hur den tar sig uttryck, något som även kan variera från person till person (SR 19/1).

Hur går det till i prakten, undrar man? Till Sveriges Radio säger frikyrkopastor Linda Alexandersson (en annan pastor än den som utformat testet) att även de som inte är genuina konvertiter riskerar förföljelse i sina hemländer. Det räcker med att man utgett sig för att vara kristen. Hon har döpt ett 20-tal muslimer som konverterat till kristendomen, varav några ändå blivit utvisade (SR 21/1).

På ett plan ligger det något i kritiken. Men inslaget fångar rätt väl aktivistinställningen till migration – den som nu åter vädrar morgonluft i och med den nya migrationsliberala regeringen. Några krav finns egentligen inte. Kristna är en förföljd minoritet i Mellanöstern. Det är ett sorgligt faktum. Men även muslimer som konverterar för att få uppehållstillstånd ska anses ha asylskäl, enligt aktivisterna.

Omedvetet avslöjar den här kampanjen en ohållbar premiss i den svenska asylpolitiken. Föreställningen att det lätt går att skilja ”riktiga flyktingar” från migranter som bara söker ett bättre liv. Den som konverterar för att få uppehållstillstånd kanske faktiskt blir genuint troende. Faktum är att de flesta som konverterat genom världshistorien gjort det av världsliga orsaker. Och vem kan egentligen klandra någon för att göra vad som står i personens makt för att få ett mycket bättre liv?

Behandlingen av en asylansökan är ett myndighetsbeslut där handläggarna ska hinna avverka ett visst antal ärenden under arbetsveckan. Det måste ske slentrianmässigt – enligt kriterier som går att lära in och som det går att tjäna stora pengar på att lära ut (SR 12/12 2017).

Samma problematik återkommer även i anhöriginvandringen, där handläggarna har att skilja på skenäktenskap och riktiga äktenskap. Inte minst i nya relationer har fusket varit utbrett enligt handläggare på Migrationsverket. Att ta bort försörjningskravet för att ta hit sina anhöriga, så som den nya regeringen planerar, lär inte minska incitamenten till fusk. Migrationsverket räknar med 40 procent fler ansökningar till följd av beslutet.

Naturligtvis är inte alla som söker asyl oärliga. Men det är i praktiken ofta en gråskala. Själva idén att det går att dra en skarp gräns mellan ”riktiga” flyktingar och andra är föråldrad. Sverige borde istället helt övergå till ett utökat kvotsystem som direkt hämtar upp de mest behövande direkt från flyktingläger, de som kanske inte ens har råd att ta sig hit. I övrigt bör man, tillsammans med övriga EU, inrikta sig på effektiv hjälp i närområdet. Så hjälper man fler, samtidigt som man motverkar en lika skrupellös som livsfarlig flyktingsmuggling och undviker ett långdraget och godtyckligt handläggningsförfarande.