Henrik Jönsson: Den politiska kohandeln skadar Sverige

Socialdemokraternas kontraktsparlamentariska överenskommelser äventyrar nu Sveriges Natoansökan.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

“Liten tuva välter ofta stort lass” – så lyder ett gammalt svenskt ordstäv som påminner om att små detaljer ibland kan kullkasta mycket stora planer. Talesättet har dock en djupare innebörd än ren varsamhet – för ytterst kan inte tuvan anklagas om lasset inte stuvats på ett tillräckligt robust sätt.

De senaste åtta årens socialdemokratiska maktinnehav har präglats av tilltagande instabilitet i ett erkänt tuvigt politiskt landskap.

Sedan valet 2014 har regeringen återkommande drabbats av regeringskriser vilka hanterats genom överenskommelser, avtal och uppgörelser präglade av tilltagande fantasirikedom. När Magdalena Andersson med en enda rösts övervikt kunde tillträda som statsminister i november 2021 hängde detta till exempel på en helt personlig överenskommelse med den politiska vilden Amineh Kakabaveh.

ANNONS

Kakabaveh redovisade i riksdagen den 24 november 2021 att hon i utbyte mot att stötta statsministern hade säkrat extra finansiering till stöd för kurdiska aktivistgrupperingar. Det märkliga avtalet som signerats av partisekreterare Baudin och Kakabaveh publicerades samma dag i förbigående på Socialdemokraternas webbsida.

LÄS MER: Demokratisk katastrof att låta stollarna styra samtalet

Denna typ av politisk kohandel kallas ibland för “kontraktsparlamentarism”, eftersom den ersätter naturlig ideologisk gemenskap med just kontrakt. Det är denna kontraktsparlamentarism som gör svensk politik så ryckig, reaktiv och osammanhängande – eftersom de kontrakt som maktens terrorbalans vilar på är stelbenta och oförmögna att hantera en dynamisk och föränderlig verklighet.

Den kontraktsparlamentariska kohandel som så sent som i november förra året hanterade ett bagatellartat köp av makten äventyrar nu Sveriges Natoansökan eftersom Turkiet betraktar de aktivister Sverige stöttar som terrorister.

Oaktat vad man anser om detta illustrerar den rådande situationen hur små tuvor, som lättsinnigt förmodas kunna köpas för skattemedel, plötsligt riskerar att välta hela rikets säkerhetspolitiska lass. Bortom de kontraktparlamentariska avtalen förekommer nämligen inget sammanhållet ideologiskt, politiskt eller ekonomiskt ansvarstagande alls. I stället hoppar partier och parter löpande in och ut ur olika kortsiktigt opportuna samarbeten – och när det väl blir skarpt läge, då skyller alla problemen på varandra. Januariavtalet är kanske det tydligaste exemplet.

ANNONS

Det är mot denna vingliga bakgrund man bör bedöma Anderssons rasande hot om avgång efter oppositionens misstroendeförklaring gentemot Sveriges justitieminister Morgan Johansson. Att framhålla regeringens avgång som en “självklarhet” om en minister fälls och samtidigt anklaga oppositionen för att vara säkerhetspolitiskt destabiliserande är nämligen inget annat än ett maktpolitiskt spel i en tid präglad av kontraktsparlamentariska prioriteringar.

För den som styr ett illa paketerat lass måste nämligen undvikandet av varje tuva överordnas vilken väg man väljer. Ytterst betyder detta att ingen längre vet var man hamnar, bara att det allt instabilare lasset måste överleva färden.

LÄS MER: Svensk politik liknar katastrofprojektet Concorde

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS