Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/15

Jan Jörnmark: Den nya kärnan i Göteborg

Den snabba utvecklingen i Lundby illustrerar behovet av en annorlunda stadsplanering och stora investeringar i infrastruktur, skriver ekonomhistorikern Jan Jörnmark.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

När Lundbytunneln öppnade 1997 mynnade den i en vildmark full av rostiga varvsrester, tynande kvarnar, hoprasade porslinsfabriker och slutkörda loppmarknader. Det hetaste förslaget för hur Lindhomen skulle användas var som övningsområde för brandförsvaret. 

Det sägs att det var en chef på Ericsson som först såg att tunneln placerat hela det väldiga området inom räckhåll för pendlarna från Kungsbacka och Långedrag. Ödemarken förvandlades till ett av Skandinaviens hetaste fastighetsutvecklingsobjekt och tjugo år senare har Göteborg vänts upp och ner.

Lundby började växa på ett sätt som ingen del av staden hade gjort på åtminstone ett halvsekel. Men det går inte att missförstå diagrammet här ovan (se bildspelet). Tillväxten har dessutom utmärkts av en mycket stor bredd och kvalitet. Det har inte bara skapats ett modernt IT- och kunskapscentrum, Eriksberg-Lindholmen och Kville har också varit centrum för stadens mest attraktiva bostadsbyggande under hela den här perioden. 

Utvecklingen har gått så snabbt att många inte sett den eller försökt blunda för den. Lundbys befolkningsökning de senaste femton åren är så stark att den ställer de snabbväxande förortskommunerna i Stockholmsregionen i skuggan. Uppbromsningen i det gamla centrumet är lika tydlig och effekterna är betydelsefulla. 

Lägger man ihop Lundby, Torslanda och Biskopsgården bor det nu 10 000 fler människor där än i den traditionella kärnan. Det närmaste decenniet kommer skillnaden att öka ännu mer. Dessutom är det på södra Hisingen som de attraktiva villorna och bostadsrätterna byggts, vilket betyder att det är där den yngre befolkningen och köpkraften hamnat.

Södra Hisingen befinner sig på gränsen till att bli stadens verkliga centrum, vilket är en utveckling som totalt vänder upp och ner på vår mentala karta om hur Göteborg ska se ut. Det gör att vi under den närmaste framtiden riskerar att fatta fel beslut på ett systematiskt sätt. 

Läget närmar sig en kritisk punkt för just nu är planerna på södra Hisingen större än någonsin. Det finns dessutom så många avsomnade verksamheter och därmed nya möjligheter att byggena kan fortsätta i flera decennier till. Flaskhalsen som avgör om den lovande utvecklingen ska fortsätta sitter inte på något sätt i investeringsviljan för de enskilda projekten. Den sitter istället i förmågan att klara själva stadsbyggandet. 

Först av allt är det nödvändigt att se södra Hisingen och det gamla centrumet i en helhet. Det betyder inte bara att förbindelserna mellan de båda älvstränderna måste förstärkas systematiskt. Det innebär också att man behöver utvärdera hur den centrala staden påverkats av att den starkaste tillväxten länge skett någon annanstans. 

Frågan är hur kärnan kan få ny kraft och vilka cityfunktioner som i så fall bör utvecklas. En sådan process måste bygga på att resurser omvärderas och nyskapas. 
Men kraven är lika stora i tillväxtcentrumet på södra Hisingen. Utvecklingen som skett hittills har i hög grad varit spontan och det ena området och nybygget har drivit fram nästa. Helhetssynen har däremot saknats, vilket understryks av att Lundby och Backa delas av helt fantastisk barriär. Kombinationen av trafikleder och järnvägar för snarare tankarna till Berlinmuren är till begreppet "stråk".

Investerings- och förändringsbehovet är med andra ord i det närmaste oändligt, och det är lätt att bli matt när man inser vidden av de utmaningar som framgången skapat. Det som Lundbytunneln startade var en verklig strukturomvandling av Göteborg och det är den förvandlingen som nu håller på att mogna ut. 

Tycker man att allt kan fortsätta som vanligt och att vi klarar oss bra med linbana och Gothia Cup ska man undvika att titta på befolkningssiffrorna för första halvåret 2016. Där ser man att barnfödandet och inflyttningen från utlandet till Göteborg är rekordhögt, men att den vanliga medelklassutflyttningen till kranskommunerna som pågått i mer än ett halvsekel också fortsätter i sitt vanliga höga tempo. 

Klarar vi inte den utmaningen kommer vi om tio år att sitta i en kris som får 1970-talets varvskris att framstå som en trevlig period i stadens historia.