När de borgerliga partierna levererade sin gemensamma överenskommelse under fredagen var det knappast något radikalt ekonomiskt högerprogram för Sverige. I det så kallade Tidöavtalet kan man läsa om hur A-kassan kommer bibehållas på samma nivå. Åtgärder för att skydda hushållen mot höga elpriser ska införas. Vinstbegränsningar för friskolor ska utredas. Undantaget var väl skatten på ISK-sparande, som ska sänkas, trots att skatten redan idag är låg.
I övrigt är de stora frågorna rättspolitiken – som inte oväntat skärps – en minskning av antalet kvotflyktingar, vilket är en blygsam förändring på det stora hela, ett avskaffande av enprocentsmålet för biståndet samt byggande av ny kärnkraft.
Överenskommelsen placerar sig därmed in i en större förändring av Europeisk höger. Borta är 1990- och 2000-talets iver för avregleringar och omfattande skattesänkningar. I stället möts vi av en blandad kompott som framstår som allt annat än radikal.
Det som urskiljer den tillträdande borgerliga regeringen i Sverige från en del andra högerregeringar i Europa är snarast att dess flörtar vänsterut är såpass milda. Jämför det med den tillträdande italienska premiärministern Giorgia Meloni som har uttryckt en önskan om att förstatliga Telecom Italia, en mobiloperatör, samt ITA, Italiens största flygbolag vars ägare är på väg att sälja bolaget till ett amerikanskt investmentbolag. I sina tal under valrörelsen brukade hon, på ett manér som påminner en del om ungerske Victor Orban, raljera emot ”finansiella spekulanter”.
Något sådant har inget av högerpartierna i Sverige gjort. Att behålla A-kassan på samma nivå som under den föregående S-regeringen förklarade Kristersson uppriktigt, och det hedrar honom, vara ”en tung förlust för Moderaterna”, men han kommer tids nog att kunna skatta sig lycklig att SD krävde just det. Att sänka A-kassan när Sverige går in i en lågkonjunktur och risken för arbetslöshet ökar vore riskabelt.
Det som har skett i flera länder är att högern har rört sig in mot mitten och vänstern ekonomiskt. Till en viss gräns. Det är en sak att i tal raljera emot ”spekulanter” och det internationella kapitalet, det är något helt annat att faktiskt driva en genomgripande ekonomisk vänsterpolitik.
Redan det brittiska valet 2019 var en föraning om vad som komma skulle. Boris Johnsons stora valseger berodde till stor del på att han appellerade till gamla vänsterfästen i norra England. En kombination av Brexit, infrastruktursatsningar och strävan efter att knyta samman landet vann stort i det som tidigare var den ”röda väggen”.
Johnson kan anklagas för mycket som politiker – exempelvis slarv och principlöshet – men han hade en stark känsla för vad som fungerade och inte för ett modernt högerparti i Europa. Tories skulle inte vinna några val på massiva skattesänkningar eller att enbart tala till den rika delen av befolkningen. Samma sak har Kristersson också insett. En Reinfeldtkopia hade inte blivit statsminister 2022. Det finns ingen efterfrågan på det från väljarna. Centern, som kombinerar excesserna från Reinfeldtåren med vänsterns ocharmiga godhetssignalering leder inte till några stora valvinster.
Inte minst blev Johnsons efterföljare Liz Truss och hennes finansminister Kwasi Kwarteng nyligen varse detta. Bägge straffas nu, både i opinionsmätningar (ingen premiärminister har nått botten så snabbt som Truss) och av finans- och banksektorn som förkastar hennes massiva – och ofinansierade – skattesänkningar. Det är en tydlig signal till högern i hela Europa: Det finns ett mandat för pragmatisk högerpolitik, inte för radikala ekonomiska förändringar i en tid av inflation, höga energipriser och säkerhetspolitisk kris.
Men högerns valsegrar i Europa hade inte varit möjliga om det inte hade hänt något med den europeiska vänstern under de föregående decenniet. Vänstern har blivit mer urban och medelklass. Dess stöd bygger i större utsträckning på minoriteter och välutbildade. Dess senkomna försök, och här är det svenska Vänsterpartiet ett bra exempel, att närma sig klassiska vänsterväljare i bruksorter och på landsbygden har inte gett utväxling. De har försökt och misslyckats med att överbrygga klyftan mellan arbetarväljare och vänsterns eliter, en klyfta som har blivit allt större de senaste åren.
Dessa arbetarväljare har redan, efter år av utskällningar från den tjattrande klassen – de är bigotta, rasister, bakåtsträvare, konservativa och allmänt oönskade ”deplorables” som Hillary Clinton beskrev dem – vänt blicken mot den politiska mitten och högern.
Förändringen av högern är förstås inte enhetlig. Varje land har sina specifika stridsfrågor. I Sverige har konfliktlinjen handlat om migration och rättspolitiska vägval. I Storbritannien handlade det om Brexit. I Italien om synen på EU och Italiens oberoende gentemot Bryssel.
Men det finns ett par förenande drag: Den nya högern markerar stor distans till vänsterns ”woke”-aktivism. Det vill säga aktivism som rör identitet, genus, etnisk mångfald och antirasism. Dessa frågor spelar inte riktigt lika stor roll i Sverige, men det är en politisk underström som trots allt finns med i väljarnas medvetande, även om det är mellan raderna.
Uppfattningen att det skulle vara en sorts högerextrem eller radikalkonservativ våg i Europa saknar stöd. Det är den bild som vissa kritiker vill åkalla för att skrämma och grumla sikten för vad som egentligen håller på att ske. Det vi ser nu är inga gigantiska segrar för konservatism eller nationalism, utan för en säregen politisk kompromiss mellan vänstern, mitten och högern. Det enkla skälet till det är att det inte finns någon efterfrågan på politisk extremism, varken av vänster- eller högersnitt.
Tittar man närmare på den politik som högerregeringar genomför så är det en ekonomisk politik förankrad i mitten, med både vänster- och högerströssel i kanterna. Det är snarast högerns förståelse för att man inte kan distansera sig från vardagliga problem som är dess unika säljargument just nu, inte dess flört med politiska extremer. Som Giorgia Meloni förklarade i en intervju med brittiska magasinet Spectator: Det finns inget att hämta hos de politiska extremerna, de som är nostalgiska gentemot fascismen utgör ”nyttiga idioter för vänstern” och därför ska partiföreträdare vara skoningslösa gentemot ”manifestation av imbecill nostalgi”.
Sverigedemokraterna hade inte kunnat bli så stora som de är om de krampaktigt hade hållit sig fast vid varje impopulär och i svensk allmänhets ögon radikal ståndpunkt – som att kraftigt förändra abortlagstiftningen. Väljarna efterfrågar trygghet i samhället, stabil och förutsägbar privatekonomi och en fungerande migrationspolitik. Det är vad de förhoppningsvis nu också får av den tillträdande regeringen.
Kombinationen med klassisk högerpolitik och en mindre idealistisk ekonomisk politik är inte dum. Det är en politik som är vardagsnära och på många sätt tråkig. Den lovar inte att föra oss in i en utopisk värld, dess löfte är anspråkslöst: Ditt liv ska kunna fungera, samhället omkring dig ska inte förändras radikalt, det som är bra ska fortsätta att vara bra och det som har blivit sämre ska vi försöka göra något åt.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
