Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Håkan Boström: Den liberala återupptäckten av staten

Läxan för liberaler är inte att okritiskt omfamna staten. Däremot måste insikten att statens grundfunktioner utgör en förutsättning för individualistiska och liberala värden sjunka in. Liksom att en fungerande stat inte kan tas för given.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Liberaler har under merparten av 1900-talet bekämpat staten. En viktig förklaring till det är motståndet mot de totalitära rörelser – kommunism och fascism – som med statens hjälp ville omstöpa hela samhället och även forma individen enligt vissa ideal. Även den demokratiska socialismen har haft långtgående ambitioner i denna riktning som liberaler motsatt sig. 


Kampen mot det totalitära eller konformistiska blev så central att många liberaler till sist glömde bort ett grundläggande faktum: En fungerande stat är en förutsättning för individens frihet. 


Den amerikanske rättsprofessorn Mark S. Weiner beskriver i sin utmärkta bok ”Klanvälde” grunderna i statsindividualismen – och framförallt dess motsats: klanväldet. 
Vi glömmer lätt bort att rättsordningen faktiskt genomsyrar vårt vardagsliv. Att vi förhållandevis tryggt kan röra oss ute i samhället, har en privatsfär, kan välja vem vi vill köpa saker av och i regel lita på att inte bli lurade, beror ytterst på statens osynliga närvaro. 


Låter det märkligt? Det blir tydligare om man tänker på vad som sker när staten i praktiken börjar dra sig undan. Polisens några veckor gamla rapport om utsatta områden ger många illustrativa exempel. Den rekommenderas för läsning till alla som inte förstått problemets räckvidd. 


När de kriminella strukturerna blir tillräckligt starka i ett område så börjar de ta över rättsordningen. Det går inte att bedriva någon verksamhet i området utan att betala beskydd. De kriminella bekämpar aktivt statens närvaro. De ser till att polisen angrips, att kommunala tjänstemän hotas, att vittnen och brottsoffer inte vågar vända sig till staten utan istället låter gängledare upprätthålla ordningen och skipa rättvisa. I praktiken fungerar gängen som moderna klaner, ibland överlappar de även med verkliga klaner, släktgrupper och etniska nätverk. De jobbar aktivt på att stärka sin makt och finansierar sin verksamhet genom narkotikaförsäljning och svarthandel. 


Ju starkare dessa parallellstrukturer blir desto fler människor blir beroende av dem – ofta ofrivilligt men efter hand allt mer ofrånkomligt. Ungdomar, kvinnor och illegala immigranter är extra utsatta. De kriminella grupperna gynnas paradoxalt nog av en hederskultur där skammen kan utnyttjas för att stärka en alternativ rättsordning. 


I verkligheten är det så här den nyliberala utopin om fri rörlighet och en minimal stat lätt kan komma att se ut. Rättsstaten blir närmast omöjlig att upprätthålla utan en viss social ordning. Ekonomiska och sociala beroendeförhållanden skapar parallella strukturer som även påverkar rättsstaten. I USA har företagen varit den dominerande organisationsprincipen, som tillhandahållit välfärd och kommit att dominera politiken. Men maffian har spelat en liknande roll i mer utsatta områden. 


Läxan för liberaler är inte att okritiskt omfamna staten. Däremot måste insikten att statens grundfunktioner utgör en förutsättning för individualistiska och liberala värden sjunka in. Liksom att en fungerande stat inte kan tas för given.