Gefle Dagblad rapporterade för ett par år sedan att antalet kommunikatörer i offentlighetens tjänst översteg antalet journalister i Gävle kommun. Utvecklingen känns igen från andra delar av landet.
Kommuner och kommunala bolag utökar sina kommunikationsavdelningar. En i grunden god tanke, att hålla medborgarna ajour med offentlighetens arbete håller dessvärre på att förändras.
Varumärken ska stärkas och det ska sättas en positiv bild av kommunen. Tyvärr verkar förvirringen över kommunikatörernas roll tillta parallellt med antalet nytillsatta tjänster. Gränsen mellan opinionsbildning och kommunikation håller på att upplösas - på skattebetalarnas bekostnad.
I ett inlägg anklagades undertecknad av en kommunikatör från kommunägda Västtrafik för att hävda att Västlänken var en konspiration. En grundlös anklagelse. Det behövs inga misstankar om en konspiration för att anse att det är ett bygge med liten nytta i relation till kostnaden. Inlägget påminde om de rallarsvingar som politiker riktar mot varande för att vinna enkla poänger.
Som svar påpekade jag att det kanske inte var Västtrafiks roll att fara med osanning gentemot skribenter. Kanske hade de viktigare saker att göra på arbetstid? Men tydligen fann Västtrafiks kommunikatörer att det var värt en upprepning.
Senast hävdade samme tjänsteman att undertecknad är emot minskad bilism i Göteborg och inte problematiserar utrymmet som fordonen tar i staden. Vilket är på tvärs med vad jag tycker och har torgfört i en rad texter (10/5 2017). Även i detta fall spetsades anklagelsen till på ett sätt som för tankarna till politiska debatter.
Ska kommunikatörer i offentliga förvaltningar och kommunala bolag agera opinionsbildare inom ramen för sina kommunikatörstjänster?
Det är en sak att komma med faktaupplysningar eller informera om vad bolaget, i detta val Västtrafik gör, en helt annan sak att föra en politisk linje – eller i tjänstemannarollen driva och polemisera politiskt.
Alla svenskar omfattas av en grundlagsskyddad yttrandefrihet. Det gäller sannerligen även anställda opolitiska tjänstemän. Men blir det otydligt om det är ett kommunalt bolag som uttrycker sina åsikter eller en privatperson som tycker till så har organisationen ett kommunikativt problem. Kommunikatör är inte en synonym till aktivist.
Ett offentligägt bolag som Västtrafik har ett mycket tydligt och avgränsat uppdrag: Att på bästa möjliga vis ordna kollektivtrafik åt medborgarna i Västra Götaland. I förlängningen innebär det även att kommunicera sådant som förseningar, ombyggnationer och ändringar i verksamheten.
Det som sker nu tycks ske är en ändamålsglidning. Rollen som en del kommunikatörer i offentlighetens tjänst uppfattar att de har påminner snarast om tjänsten på en marknadsavdelning i ett privat bolag. Problemet är att logiken som gäller för ett privat bolag inte är densamma som den som gäller för en kommun eller ett kommunalt bolag.
Sakteliga utökas uppdraget från att informera medborgarna till att ”sätta bilden” och ”lyfta fram positiva sidor”. Det här är ett problem. Kommunala bolags trovärdighet ska främst byggas genom att de levererar utlovad service till medborgarna, inte genom att de vinklar verkligheten i enlighet med någon utarbetad värdegrund eller kommunikationsplan. Rågången mellan tjänstemän och politiker är till för att upprätthållas, inte brytas ned.
