De flesta som inte får ett jobb biter ihop och försöker igen. Ett fåtal utvalda har privilegiet att beklaga sig i media och går kanske så långt som att skriva en debattartikel om varför de inte fick jobbet. Till den andra kategorin hör journalisten Alexandra Pascalidou.
”Jag fick aldrig några reaktioner” förklarade hon för Expressen efter att hon inte blivit kallad till intervju hos SVT, trots att hon visat intresse för jobbet som programledare. Därför kritiserade hon SVT-ledningen för bristfällig mångfald. Det är: ”Tydligen svårt att finna mångfald”, hävdar Pascalidou (Expressen 15/5).
I debattartikeln skriver Pascalidou tillsammans med en rad andra journalister att SVT:s brist på mångfald är direkt ”alarmerande” och tyder på att bolaget befinner sig i ”mångfaldens istid” (Expressen 17/5).
För Pascalidou innebär utspelen i media det inget annat än att hon beblandar egennytta med ideologi. Men en mer långtgående och destruktiv konsekvens av hennes cyniska spel med etnisk härkomst är att SVT riskerar att bli än mer fixerat vid sina anställdas härkomst.
Public service är ingen lättviktare, de har makten att skildra och tala till Sverige. Om SVT gör det till norm att fästa uppmärksamhet vid sina anställdas pigmenthalt och ursprung riskerar många andra organisationer och företag, vilket olyckligtvis redan är fallet, att följa i deras spår.
När SVT:s Hannah Stjärne tillträdde som VD gjorde hon stor sak av att mångfald, och då främst etnisk mångfald, skulle vara hennes organisatoriska tyngdpunkt. Det har anordnats utbildningar, mångfaldskonsulter har konsulterats och mål har satts upp om att SVT:s personal etniskt ska avspegla svenska folket.
Man skulle tro att de vars omtanke är att de anställda på SVT har rätt pigment, ras och etnisk härkomst skulle vara nöjda. Här har Public service mäktigaste tjänsteman tydligt deklarerat att hon delar målsättningen att etnicitet bör spela mer roll i Sverige.
Men som så ofta när det kommer till krav på mångfald är det inte tillräckligt. I synnerhet inte när det, som i fallet med Pascalidou, innebär att rätt mångfald innebär att Pascalidou får arbetet.
Den ideologiska samsyn kritikerna, däribland Pascalidou, har med SVT:s påstått otillräckliga ledning, är att det spelar roll vilken etnicitet anställda på SVT har. Med målet att spegla Sverige följer emellertid ett par rätt problematiska antaganden: En person med utrikes bakgrund representerar andra med utrikes bakgrund. Mångfald uppnås genom att en oföränderlig egenskap, det vill säga härkomst, återfinns hos tillräckligt många av de anställda.
Men en svensk med rötter i Iran representerar inte andra personer från Iran. Lika lite som den personen representerar svenskar med rötter i Polen, Somalia och Grekland. Att etnicitet och hudfärg definierar oss som människor är ett tveksamt påstående som görs självklart av Pascalidou och de andra skribenterna.
Vad som dessutom saknas i kritiken av SVT:s bristande mångfald är ett svar på hur det ska gå till. Om man vill avspegla ett lands etniska sammansättning måste man föra statistik över befolkningen och de anställda på SVT.
Vill man åtgärda påstådd ”underrepresentation” är man även svaret skyldig hur man ska hantera ”överrepresentation”. Skulle det vara så att det finns för många svensk-kurder i personalen, jämfört med deras andel av befolkningen som helhet, då får man helt enkelt sparka några svensk-kurder.
Detta är den bittra konsekvensen av ett ideal där spegelbilder eftersträvas. Eller räcker det med att en person ur en minoritet representerar alla minoriteter? Innebär det att en etnisk svensk representerar och talar för alla etniska svenskar?
Mångfald är inget tomt modeord som Pascalidou med flera slänger sig med. Det är ett sätt att se på människans roll och tillhörighet. Människor representerar enligt denna idé sin härkomst och kollektiv, vare sig de önskar det eller inte.
Den brittiske statsvetaren Brian Barry skulle ha kallat Pascalidou för en ”etnokulturell entreprenör”.För henne är etnisk mångfald en hävstång med vilken hon skaffat sig själv en konkurrensfördel. Hon levererar en problemformulering där hon själv, passande nog, utgör lösningen. Identitetspolitiken blir i det här sammanhanget ett redskap på marknaden.
Att Pascalidou gräver där hon står är en sak. Men att hon förstärker fixeringen vid härkomst i det svenska samhället är en angelägenhet för alla som strävar efter ett samhälle fritt från besattheten av den etniska härkomsten.
