På torsdag är det begravning för Bertil Nolander. Den äger rum på Aftonstjärnan på Lindholmen. Platsen är ingen slump. Bertil var mångårig föreståndare för Aftonstjärnan och i ordets bästa mening en av demokratins stöttepelare i det göteborgska samhället. På Aftonstjärnan har jag sett fantastisk film, begravt en av mina bästa vänner och suttit på ett antal sossemöten genom åren. Alltid med Bertil i kulisserna.
Det är en förlust som är svår att ta in. Bertil lyckades trots hopplösa ekonomiska förutsättningar driva en verksamhet som ska kallas kulturbragd. Det är med legender som Kent Andersson teaterverksamheten har bedrivits. Och senare också Carl-Einar Häckner som plockade upp handsken och gjort jag vet inte hur många föreställningar på just Aftonstjärnan. Hela tiden med Bertils ovärderliga insatser.
När jag avgick som S-gruppens ordförande i våras messade Bertil uppmuntrande och tillfogade med stor värme att om jag inte får något annat kan jag ju alltid jobba på Aftonstjärnan. ”Dåligt betalt men trevligt. Kram Bertil”. Han lyckades på sitt kamratliga vis både visa humor och uppskattning. Och när jag säger demokratisk stöttepelare går det egentligen utöver den rent kulturella insatsen.
För ett samhälle klarar sig inte utan såna som Bertil. När demokratin utmanas och de grundläggande fri- och rättigheterna befinner sig på reträtt behöver vi stöttepelare i civilsamhället som inte viker för utmaningar av olika karaktärslag. Sedan en tid tillbaka sjunker föreningsaktiviteten och vi ser tecken på att polarisering ökar där vissa organisationer utvecklar sin identitet i konflikt med övriga samhället.
Vi ser också destruktiva hedersstrukturer där människors livsmöjligheter begränsas och antidemokrater med olika extremismagendor tar plats. Och det utvecklas på sina håll parallella strukturer där rättssystemet sätts ur spel.
Nu ska jag inte överdriva. Demokratin mår ändå förhållandevis bra i Sverige. Den generella tilliten till vårt demokratiska system är alltjämt god.
Men det beror i stor utsträckning på såna som Bertil. Det tror jag idrottsrörelsen i Göteborg håller med om. Men även kyrkans olika insatser bygger det där samhälleliga kittet som är så väsentligt för en välfungerande demokrati. För att inte tala om dessa mindre föreningar som sysslar med allt från seglingsläger till frimärkssamlande. Här finns även många insatser inom den kommunala regin som drar sitt strå till stacken.
Utan alla dessa verksamheter vars ledare uträttar storverk skulle vårt samhälle ha väsentligt större problem än dem vi ser i Göteborg idag. Och jag vet att många av dem är trötta på lovord och vill ha mera verkstad, men det förminskar inte deras insatser. Ska vi komma tillrätta med problemen i Göteborg måste vi samarbeta. Och det samarbetet inkluderar såväl näringsliv som kyrkan, kulturen och idrotten.
På torsdag tar vi farväl av en av dessa som hållit fanan högt för demokratin i Göteborg. Nu är det upp till oss att fortsätta Bertils arbete.
