Året var 1975. En rad länder samlades i Finlands huvudstad för att skriva under den så kallade Helsingforsdeklarationen. Den slog fast staternas suveränitet och territoriella integritet samt icke-våldsprinciper i internationella relationer, men även en rad medborgerliga rättigheter. Det som väckte störst uppmärksamhet var att även de kommunistiska öststaterna skrev på. Skälet var dock inte att man plötsligt börjat bry sig om liberala friheter. Sovjetunionen och dess satellitregimer bakom järnridån såg dokumentet som ett internationellt erkännande av kommunistregimerna.
Händelsen var en del av det så kallade ”tövädret” under kalla kriget på 1970-talet. Någon tanke på att verkligen respektera de individuella fri- och rättigheterna i avtalet hade man vare sig i Moskva eller dess satelliter. Ändå bidrog deklarationen till att stärka de marginaliserade dissidentgrupper som härdade ut i öst. Medborgare kunde nu i alla fall hävda sin rätt formellt, även om det i praktiken inte förändrade särskilt mycket.
Den så kallade Helsingforsgruppen i Moskva, oberoende medborgare som satt sig att bevaka att deklarationen efterlevdes, tvingades exempelvis att stänga ned efter bara några år. Men under Perestrojkan i slutet av 1980-talet återuppstod den – och den har varit verksam fram till nu.
I början av 2023 tvingades dock Helsingforsgruppen upphöra med sin verksamhet (SR 14/2). Det är bara det senaste exemplet i en lång rad på hur ryska myndigheter slagit ned på allt som kan andas oberoende föreningsliv och civilsamhälle. Den ryska Putin-regimen hänvisar inte öppet till kommunismen som under Sovjettiden – men metoderna är i hög grad desamma. Säkerhetstjänsten är kärnan i den ryska staten då som nu och Kreml försöker åter skaffa sig total kontroll över samhället – och då framför allt över människors tänkande och förmåga att organisera sig. Alla oberoende röster stämplas som utländska agenter eller landsförrädare. Under Sovjettiden stämplades de som utländska agenter eller kommunismens fiender.
Totalitära regimer nöjer sig inte med att styra under hot. De vill ha full kontroll, strävar efter centralstyrning och ger sig alltid på det oberoende civilsamhället. I Öst- och Centraleuropa la kommunisterna stor energi på att förbjuda eller alternativt lägga under sig och strömlinjeforma varje liten sportklubb, hembygdsförening, församling eller till och med fågelskådarsällskap efter ockupationen 1945.
När människor sluter sig samman underifrån blir de nämligen ett potentiellt hot mot makten, i synnerhet en makt som vill forma hela samhället efter sina ideal. Individens frihet bygger i praktiken på möjligheten att samverka, driva opinion och utbyta kreativa idéer med andra – att det finns konkurrerande lojaliteter och identiteter i ett samhälle. Det innebär inte sällan konflikter, men det innebär också att man inte låter underordna sig ett ”högre mål” som makten bestämt utan skapar sin egen mening.
Det ideologiska förtrycket var tydligt under kommunismen och nationalsocialismen. Men vi gör det lätt för oss om vi nöjer oss med att konstatera det. Dessa skräckexempel bör tjäna som idealtyper – ett fenomen draget till sin spets. För vi bör även ställa frågan hur det står till med det oberoende civilsamhället i väst och då inte minst i vårt eget land Sverige. Vi lever inte i någon diktatur men under flera decennier har människors vilja att organisera sig i politiska partier eller någon form av organiserat samhällsengagemang minskat. På olika sätt drivs i stället de frågor och gruppintressen som civilsamhället borde driva av offentliganställda tjänstemän eller andra anställda byråkrater.
Det civilsamhälle som finns kvar har i hög grad blivit beroende av statliga och kommunala bidrag. Med det kommer naturligtvis villkor, något som ger staten potentiellt stor makt och ofta leder till en osund anpassning eller försök att kringgå systemet. Oberoendet korrumperas. Denna trend startade redan innan Internet och nätaktivismen, som ofta är flyktig, knappast kan ersätta de mänskliga möten som är grunden för ett levande, oberoende och ansvarstagande civilsamhälle. Vi bör fråga oss hur detta påverkar vår demokrati på sikt.
Isolerade individer var och är de totalitära regimernas mål. Och som filosofen Hannah Arendt skrev 1951 i boken ”Totalitarismens ursprung” har också isolerade människor en större benägenhet att falla för totalitära budskap. Totalitära idéer kan komma i många former och färger. Inte sällan säger de sig stå för motsatsen till vad de åstadkommer – frihet, jämlikhet, pluralism. Men deras omättliga kontrollbehov är alltid detsamma – liksom deras starka ovilja mot verklig pluralism och frihet som växer underifrån.
LÄS MER: Folkbildningen har kapats av myglare och extremister
