Demokratin måste lämna utrymme för självstyret

Gång på gång fattar riksdagen beslut som gäller likadant i hela landet trots att förhållandena skiftar från plats till plats.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS

Vad är poängen med demokrati? Att makthavarna är valda av folket? Eller att människor får bestämma över sig själva?

Frågeställningen är förstås hopplöst förenklad. Även majoritetsvalda beslutsfattare förväntas visa respekt för minoriteter, och så fort det handlar om kollektiva beslut kommer det alltid att finnas personer som inte får som de vill.

Ändå säger den något viktigt om i vilken riktning man vill att demokratin ska sträva. Är det mest angeläget att skapa handlingskraftiga styren som driver på samhällsutvecklingen i en riktning som majoriteten accepterar? Eller att människor kan påverka situationen där de lever och verkar?

Om man sätter stort värde på självbestämmande blir grundregel nummer ett att det som enskilda människor kan ta ansvar för själva inte bör bli föremål för kollektiva beslut över huvud taget. Grundregel nummer två blir att där det behövs kollektiva beslut ska de fattas av rätt kollektiv.

ANNONS

Jag fick en aha-upplevelse på det här temat när jag för några år sedan läste Fårbondens dagbok av James Rebanks, som är en fin självbiografisk reflektion över ett kärvt lantbrukarliv i en naturskön del av norra England.

Författaren beskriver kontrasten mellan fårböndernas slitsamma vardag och de romantiska naturupplevelserna hos turisterna som kommer för att vandra litet grand och campa en dag eller två.

De båda grupperna finns för ett kort tag i samma terräng men i helt skilda verkligheter och Rebanks blir litet skärrad när han kommer att tänka på hur oändligt många fler människor som finns i besökarnas hemmiljöer än i hans egen: ”Jag såg det som ett hot mot själva vår existens i en tid när vi i allt högre utsträckning var tvungna att göra vad politiker och allmänhet sade åt oss.”

Turisterna från storstaden är bara flyktiga besökare i landsbygdsbornas miljö, men i kraft av sitt antal och den politiska centraliseringen har de förra ändå makt över de senare och kan styra och ställa med dem. Parlamentsledamöter som aldrig har satt sin fot i Lake District kan stifta lagar som detaljreglerar livet för Lake District-invånare som aldrig har varit i London.

De kulturella avstånden må vara kortare i Sverige än i Storbritannien, men fenomenet finns även hos oss. Gång på gång fattar riksdagen beslut som gäller likadant i hela landet trots att förhållandena skiftar från plats till plats och trots att de som bor på många av dessa platser inte har fått ha ett ord med i laget.

ANNONS

Det kan handla om att reglera skogsbruk så hårt att skogen blir värdelös, rätten för aktivistiska organisationer någonstans långt borta att överklaga och omöjliggöra lokala byggprojekt, (o)möjligheten att bygga vid vatten trots att det finns miltals med oexploaterade stränder eller, som nu senast, förslag om upphävd rätt att tacka nej till monstruösa vindkraftsparker.

I många fall är problemet att kollektiva beslut har gått före den enskilda äganderätten. Men i andra är det som skaver att fel kollektiv har fattat besluten. Att demokratin har blivit maktutövning i stället för självstyre.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS