Både regering och opposition har en mängd förslag för att skärpa kriminalpolitiken. I grunden har man dock skilda ideologiska utgångspunkter i synen på brott och straff, vilket jag berörde i min förra artikel (GP 23/2).
Men vad skiljer egentligen de politiska lägren mer konkret? Det är svårare än man kan tro att få en överblick. Många av förslagen är av ganska teknisk natur och rör straffskalor, förmildrande omständigheter och villkor för polisiära befogenheter. Ännu mer tekniskt blir det om man ska jämföra regeringens och oppositionens olika förslag.
Vissa idéer sticker dock ut tydligare än andra – såsom Moderaternas krav på visitationszoner och anonyma vittnen. Enskilda straffskärpningar är också ganska konkreta. Mer om det nedan.
Högerpartierna har i flera år drivit på för hårdare straff och ökade befogenheter till polisen. Regeringen har i många fall närmat sig oppositionen och sent om sider tillsatt ett flertal utredningar. Det har dock skett under politiskt tryck och det är tydligt att högerpartierna har initiativet i frågan. S gör nu sitt bästa för att tona ned konflikten genom att lägga snarlika förslag. Men skillnaderna återfinns oftast i detaljerna, såsom vilka undantag som ska gälla för slopad ungdomsrabatt eller vilka villkor som ska gälla vid villkorlig frigivning.
Effekten av dessa detaljer kan vara betydande, exempelvis hur många som berörs av skärpningarna. Det är helheten, trovärdigheten och ambitionen som kommer avgöra hur väljarna ställer sig – och framför allt huruvida man uppnår något resultat.
Moderaterna lär bli tongivande i kommande borgerlig regering om högern vinner valet. Partiet har också en systematisk och genomarbetad politik på området, även om SD ofta vill gå längre i enskildheter och KD har kompletterande perspektiv. Men vad skiljer då konkret Moderaternas politik på området från den socialdemokratiska regeringens?
Mest uppmärksammat är som sagt att Moderaterna – till skillnad mot regeringen – vill tillåta ”anonyma vittnen” och möjligheten för polisen att inrätta ”visitationszoner”. Tanken med anonyma vittnen är att människor ska våga vittna mot gängen i områden där det råder en tystnadskultur.
Förslaget har kritiserats för att det skulle undergräva rättssäkerheten eller enbart komma till användning i undantagsfall. Men det beror helt och hållet på hur möjligheten används av berörda myndigheter. Det här är just en fråga om möjligheten att använda sig av anonyma vittnen i vissa situationer – exempelvis då ett ögonvittne inte vågar vittna mot den organiserade brottsligheten.
Möjligheten finns i de flesta europeiska länder. Domstolen skulle väga in i sin bedömning att det rör sig om ett anonymt vittnesmål. Ett anonymt vittnesmål väger inte lika tungt. Det är helt i sin ordning. Vittnets trovärdighet blir svagare om inte försvarssidan har möjlighet att granska personen bakom vittnesmålet. Men rättssäkerhetsfrågan går att hantera om domarna är professionella. Och att möjligheten att höra anonyma vittnen skulle användas sällan är knappast i sig ett starkt argument emot förslaget. Möjligheten till anonymitet kan också få fler att ställa upp i förundersökningar, trots vittnesplikten.
Visitationszoner å sin sida innebär att polisen kan visitera människor utan konkret brottsmisstanke inom ett visst begränsat område under en begränsad period. Den möjligheten skulle underlätta polisens kamp mot gängen, speciellt i akuta situationer. Förslaget har kritiserats för att kunna skapa misstro när oskyldiga visiteras. Även här handlar det dock om en möjlighet, där polisen får göra en avvägning mellan för- och nackdelar beroende på situationen. Det rör sig också om en begränsad åtgärd i tid och rum. Om ett bostadsområde drabbats av flera grova våldsbrott på kort tid kan förståelsen för visitationer mycket väl vara högre under de omständigheterna. Under andra omständigheter kan åtgärden göra mer skada än nytta. Den bör därför användas med försiktighet – just för att den alltid innebär en risk att oskyldiga känner sig utpekade.
Moderaterna föreslår vidare dubbla straff för gängkriminella, samt att helt ta bort straffrabatten för 18-20-åringar. I det senare fallet vill regeringen enbart ta bort den för grova brott, vilket skulle omfatta betydligt färre individer. M vill även se över straffrabatterna för 15-17-åringar. Partiet vill också minska den så kallade mängdrabatten vid flerfaldig brottslighet (aspirationsprincipen) så att de tre grövsta brotten räknas fullt ut (i dag är ofta praxis att straffvärdet på det näst grövsta brottet halveras, nästa räknas till en tredjedel och så vidare).
Vidare vill M ta bort den så kallade ”presumtionen mot fängelse” som stadgar att domstolarna ska undvika fängelsestraff. Man vill även skärpa straffen för bland annat äldrebrott och göra det lättare att förverka gängkriminellas egendom, lättare att utvisa dem när de saknar svenskt medborgarskap och att göra det straffbart att ingå i en kriminell organisation. Vidare vill man att ”övergrepp i rättssak”, exempelvis att hota vittnen eller den tilltalade, ska ge minst sex månaders fängelse i sig. Alla dessa förslag innebär sammantaget kraftiga straffskärpningar.
Det är exempel på förslag där det finns en konkret skiljelinje gentemot regeringen. På andra områden råder större politisk enighet om inriktningen – även om det också här finns möjliga skillnader. Flera regeringsförslag befinner sig under utredning eller avviker i detaljer. Både regering och opposition har ambitionen att ge polisen fler hemliga tvångsmedel, utökade möjligheter till avlyssning, utökade möjligheter till kameraövervakning och datatillgång. Det gäller även för vistelseförbud i vissa områden som en särskild påföljd, stärkt vittnesstöd, ökad hjälp till brottsoffer, ökad myndighetssamverkan mot organiserad brottslighet. Listan kan göras lång och blir lätt teknisk.
Det är tydligt att en högerregering kommer ha stora ambitioner att stärka polisväsendet och rättsväsendet. Att Moderaterna föreslagit att hela brottsbalken skrivs om i grunden är en viktig signal om detta. Problemet är inte brist på vilja. Svårigheterna kommer ligga i att göra verklighet av alla dessa ambitioner. Vissa saker, som straffsatser, kan visserligen genomdrivas rätt snabbt – annat kommer kräva en hel del arbete, skicklighet, resurser och tålamod. Hela rättskedjan kommer behöva byggas ut, från polis till åklagare och fängelser. Att utbilda nya poliser, rekrytera åklagare och domare samt få på plats ny infrastruktur tar tid. Det är personer ute i verksamheterna som ska genomföra politiken och i viss mån även utarbeta en praxis för hur de nya verktygen ska användas.
Ändringar i lagstiftningen måste därför vara tydliga så att inte domstolarna fortsätter hålla sig till nuvarande praxis där straffen ofta hamnar i den nedre delen av straffskalan. Reformbenägna politiker bör förvänta sig ett visst motstånd och tröghet från den juridiska professionen, administrationen och delar av forskningsexpertisen. Man vänder inte ut och in på ett inarbetat tankesystem i en handvändning. Dessutom gäller det att undvika att göra misstag som sätter hela reformprojektet i fråga. Det gäller inte minst kring hur de nya verktygen används.
För Ulf Kristersson innebär en valseger i september därför att arbetet med att få bukt på gängkriminaliteten bara har börjat. En mandatperiod är egentligen kort tid för detta projekt. Brottsutvecklingen styrs dessutom av fler faktorer än politiska beslut. Ändå lär väljarnas förväntningar på en högerregering att visa upp konkreta resultat på området med all säkerhet vara både höga och otåliga.
