Covid-19 för upp gamla frågor i nytt ljus. Arbetsmiljön har alltid varit ett problem i svenskt arbetsliv. Men med pandemins följder ställs frågan än mer på sin spets. Vem tar ansvar för rehabilitering när den som insjuknat ska börja jobba igen? Finns viljan att anpassa arbetet så det passar den som inte är hundra procent återställd? Idag är frågan obesvarad.
”Doktorn säger att det är artros jag har i axeln. Ingen idé att utreda som arbetsskada.” Han har jobbat länge som renhållningsarbetare och ska snart gå i pension. I likhet med flera arbetskamrater har han jobbat sen tiden man bar säckar, antingen på kärra eller över axeln. Ibland både och. ”Konstigt att artrosen bara sitter i den axeln där man väl burit en miljon säckar”, säger han med ett plirande leende. Tonen är vänlig men uppfattningen tydlig.
Han vet vad som orsakat värken som ständigt molar. Men snart stundar tider då han kan ta sig en sovmorgon, vandra i skog och mark och kanske skaffa hund. Han bråkar inte. Och han är glad i sitt arbete, idag slipper han säckarna. Men hur ergonomiskt man än jobbar kommer man inte ifrån att det även idag är ett tungt kroppsarbete. Som sliter.
Det är nu inget unikt för branschen. Allt kroppsarbete sliter. Om det så gäller hemtjänsten, livsmedelsarbete eller att köra spårvagn. Och inte minst sjukvårdspersonalen som fortsatt biter ihop och går till jobbet just nu väl medvetna om riskerna de utsätter sig för i form av smitta.
Och det handlar inte bara om kroppen. Stresspåslaget orsakar (även) mental förslitning. Tankar om arbetets värde och pris smyger sig på. Alla de där dagarna man sålde sin arbetskraft. I lojalitet med både arbetskamrater och arbetsgivare. Var de värda värken, utbrändheten och tröttheten? Bara den enskilde kan göra bedömningen. Men jag tycker respekten för den bedömningen brister ibland. De som betalat priset för ett förslitande arbete förtjänar bättre.
Min erfarenhet säger att det för det mesta är bekvämlighet som gör att det går trögt med att anpassa jobbet efter individen. Lojalitet måste gå åt bägge håll. Det är anständigt att skapa förutsättningar till försörjning och arbetsglädje även för de med ärr i kropp och själ.
Varför inte lyssna till erfarenheten hos de i våra samhällsbärande yrken som vet vad som krävs för att man ska orka jobba. Jag menar att den kompetensen utnyttjas för dåligt i dagens arbetsliv. Fråga de som jobbar i skarpt läge inom sjukvården under pandemin. Istället läggs ofta ansvaret för den försämrade hälsan på den enskilde. ”Du har inte jobbat ergonomiskt nog, för ofta täckt upp med din återhämtning för att trösta en dement människa eller stressat för mycket.”
Jo, allt det är sant. Men det är ledarskapet och arbetsorganisationen som är orsaken till arbetarens begränsade valmöjligheter. Där behöver också respekten för vars och var och ens olika behov finnas. Det kommer en tid efter pandemin. Rätt agerat kan vi skapa ett hållbart arbetsliv. Där arbetsglädje och yrkesstolthet existerar även om man inte är hundra. Om bara viljan finns.
