Både nyhetsmedier och sociala medier svämmar numera över av terapilingo. Det vill säga, psykologiska termer som används mycket bredare än vad som ursprungligen var tänkt.
Det varnas för så kallade ”röda flaggor” hos potentiella partners i inlägg som snurrar snabbt på Instagram. Modemagasin skriver om 14 saker som visar att man har en narcissist i sin närhet och journalister skriver alltmer öppet om sina egna psykiska besvär i tidningen. Förutom att det är snaskigt så ger det klick och gör att tidspressade murvlar slipper att göra mer research än för ett dagboksinlägg.
Terapilingots intåg är en naturlig följd av en samhällsanda där personlig utveckling och självförverkligande värderas högt. Dessutom har mycket av stigmat som funnits kring psykiska problem avtagit under det senaste decenniet. Allt fler går i terapi och vågar söka hjälp när de mår dåligt.
Det finns mycket positivt med det pågående attitydskiftet. Samhället har inte en lika dömande attityd mot den som lider av ångest, depression eller kämpar med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning längre. Och tack och lov är sannolikheten mindre att den som mår uselt kommer att få höra tondöva kommentarer om att den måste börja tänka positivt, välja glädje eller bara skärpa sig. Som om personen själv skulle välja att må dåligt om möjligheten fanns att må bra.
Det finns dock en baksida med den nyvunna öppenheten kring psykisk ohälsa. ”Att prata om psykisk ohälsa har blivit vanligare och vi har lättare att gå i terapi. Det är i grunden bra, men en negativ konsekvens kan vara att vi tror att det är något fel med oss när vi upplever saker som hör livet till och söker vård för sådant vi kan hantera själva”, säger psykologen Anna Bennich till SVT (23/7).
Fler psykologer och läkare är inne på samma spår. En av dem är Lucy Foulkes, forskare i psykologi vid Oxford University. Foulkes anser att det finns en risk att kampanjer som ska skapa medvetenhet om psykisk ohälsa kan få människor, och särskilt yngre, att må sämre än vad de faktiskt gjorde från början (Stat News 24/5).
Givetvis är det viktigt att den som har allvarliga problem och har svårt att fungera i vardagen söker hjälp, det är inte vad det handlar om. Utan det blir problematiskt när inte minst unga börjar tolka vanliga tillstånd, som exempelvis spänningshuvudvärk eller sömnsvårigheter, som tecken på psykisk ohälsa. Foulkes menar att det är möjligt att självbilden kan påverkas negativt om en tonåring börjar se sig själv som en person som lider av psykisk ohälsa. Trots att det bara handlar om en normal reaktion på en stressig situation.
När allt fler får höra, antingen via sociala medier eller diverse kampanjer, att deras helt vanliga reaktioner är tecken på allvarligare, psykiska svårigheter är faran stor att de kommer att bli mer benägna att höra av sig till vården.
Det står självklart varje människa fritt att betala för terapi ur egen ficka. Det är inte problemet. Problemet uppstår när fler söker sig till den skattefinansierade vården utan att ha något egentligt vårdbehov. De redan långa vårdköerna ringlar längre och risken finns att den som är i desperat behov av hjälp under tiden blir ännu sjukare och till slut går under i väntan på hjälpen.
Vi ska absolut inte gå tillbaka till den tid när människor med psykiska besvär uppmanades att bita ihop. Den sortens bemötande ökar enbart skammen hos dem som redan har det svårt nog. Men ingen, förutom möjligtvis charlataner i självhjälpsbranschen, tjänar på ett samhälle där själslig introspektion går till sådan överdrift att den leder till att i grunden friska människor söker vård i onödan.
